Min cancerbaksmälla: Sara Nilsson

6 oktober 2017

Sara Nilsson från Hässleholm berättar om livet efter cancern och relationen till hennes son.

”TISDAG, 3 OKTOBER, 2017, 21:14

Idag är det exakt 4 år sedan jag, mina föräldrar och min sambo satt på sjukhuset i Kristianstad och fick reda på att tumören i min mage var elakartad, det var cancer. 4 år har rullat förbi så snabbt, samtidigt som det känns som att det var igår.

Efter att jag fick min diagnos, så satte min överlevnadsinstinkt in. Jag skulle överleva. Och under 9 månader senare så skulle jag gå tillbaka till livet igen. Som om ingenting hade hänt, något som jag tror både Försäkringskassan och min dåvarande arbetsgivare trodde skulle gå. Och i viss mån, jag med.

Men, livet fungerar inte så lätt. Efter att ha opererat bort 50 cm tarm, fått ett cirka 30 cm långt ärr över magen och gått på 6 månaders cellgiftsbehandling, så var det egentligen bara en tidsfråga innan allt skulle komma ifatt. För mig tog det 4 månader, sedan var jag heltidssjukskriven igen. Utbränd.

Tiden gick, jag började studera och blev gravid. Födde världens finaste kille 2 månader för tidigt och brottades med alla känslor kring det. Och efter att ha smält det började nästa stora ångestklump.

Tänk om jag dör ifrån denna fantastiska lilla varelse. Jag vet inte hur många nätter jag har gråtit över att jag är livrädd att försvinna ifrån min son. Att jag inte ska få se han växa upp och att den här jävliga sjukdomen ska ta mig ifrån han. Trots att jag har varit cancerfri sedan jag slutade med cellgifter, så är det min största rädsla.

Under senaste året har jag varit sjukskriven en gång, Jag har förstått att jag är hypokondrisk, varje gång jag har lite ont i magen, huvudet, bröstet, armen eller ryggen tror jag att det är en tumör. Att den jävla sjukdomen är tillbaka. Jag har fått diagnosen depression med generell ångestsyndrom och börjat att medicineras för det. Och det har verkligen hjälpt. Jag är fortfarande fatigue efter behandlingen, och det har jag helt enkelt fått acceptera att jag är.

Jag vet att jag aldrig kommer kunna bli den Sara jag var innan jag blev sjuk, men jag vet att jag tänker bli den bästa Sara jag kan bli utifrån mina förutsättningar. Jag har börjat acceptera att jag får göra allting lite långsammare än vad jag behöver göra det innan, men det är helt okej. Jag vet hur dåligt jag har mått, och jag vill aldrig dit igen. Jag har börjat acceptera min baksmälla.”

Läs mer på Sara Nilssons blogg.

Kommentera