AKTUELLT
Aktuell kategori
Andra kategorier
Skrivet: 19 oktober, 2023
“När jag insjuknade i Hodgkins Lymfom 2017 var jag gravid med vår älskade Arvid”
Ung Cancers medlem Johanna fick höra att det bara var en vanlig förkylning. 2017 fick hon sin cancerdiagnos, Hodgkins Lymfom, efter många besök hos flera olika läkare. Johanna blev äntligen blev tagen på allvar men då var hon gravid i vecka 17 med sonen Arvid.
Det började med att jag harklade mig konstant, fick kraftig hosta, gick ner 25 kilo på kort tid och hade sjukdomskänsla i kroppen. När jag äntligen blev tagen på allvar var jag gravid i vecka 17. Läkaren på lungmottagningen tittade på mina nytagna röntgenbilder innan hon kom fram till mig och säger, ”Ja du Johanna, du har hela överkroppen full med tumörer. Det finns inte så mycket jag kan göra här utan jag skickar dig vidare till Hematologen i Uddevalla.”
Chocken efter hennes kommentar var svår att greppa. Jag satt och lyssnade på hennes ord men hörde inte något av det hon sa. Efter undersökningen ringde jag min sambo för att berätta, men han svarade inte då han var på jobbet. Jag ringde till min pappa och så fort jag hör hans röst brister jag ut i gråt och inser att jag har cancer.”
“Under hela behandlingen låg jag och klappade på min mage och kände hur Arvid rörde sig där inne”
Kommande veckor blev biopsier, operationer, benmärgsprover och allt där till, jag kände mig bedövad. Men så länge vår lilla kille mådde bra så lät jag läkarna göra allt som behövdes.
Jag hade inte en aning om vad jag kunde förvänta mig och jag fick en säng i ett rum med 5 andra patienter. Under hela behandlingen låg jag och klappade på min mage och kände hur Arvid rörde sig där inne. Jag var fast besluten om att tillsammans med alla jag älskar, kämpa för att ta oss igenom det.
Den 22 december 2017 hade jag fått infektion i armen där min piccline satt, läkarna valde att ta ut den och ge mig min behandling med nål i handen. Eftersom jag var överkänslig mot limmet på tejpen kunde min hud nu få vila i 3 veckor, då jag skulle ha ett uppehåll i behandlingen.
Men efter behandlingen kändes armen inte som vanligt, jag gick hem och sov tills dagen efter. Armen kändes tung och varm men jag tänkte att det ger med sig, så var dock inte fallet.
När jag ställde mig i duschen ser jag att mina blodådror är extremt svullna och blåa över bröstkorgen och ner mot hjärtat. Jag ringer till avdelningen som då säger till mig att åka till akuten.
Väl framme på akuten hinner jag knappt sätta mig innan en av mina läkare från Hematologen kommer och hämtar mig. Jag blir snabbt undersökt och man upptäcker att jag har fullt med blodproppar från armvecket upp i halsen. Jag får påbörja en behandling med blodförtunnande sprutor, morgon och kväll i 6 månader fick jag ge mig själv sprutor i magen och låren.
Den 1 januari 2018 har jag fått en tid för att bli igångsatt 6 veckor för tidigt. Läkarna vill göra en PET-scan på mig för att se hur behandlingarna har hjälpt mig med min sjukdom.
“Du måste vara frisk för att orka vara sjuk”
Under graviditeten fick jag gå till specialistmödravården och hade turen att få Dan. En fantastisk läkare som tidigare jobbat på hematologimottagningen i Norge. Han gav mig ett underbart bemötande och jag kände mig så trygg i hans närvaro, han hade bokat in mig på sitt pass så han kunde vara delaktig i min förlossning.
Jag fick stränga order från min läkare att jag inte får någon smärtlindring eftersom mycket kräver lustgas som kan ge mig lungkollaps. När förlossningen är igång går allting väldigt fort, men efter 2 timmar och 48 minuter kommer det ut en perfekt liten kille på 44 cm och 2375 gram. Ett lyckorus och en otrolig lättnad sprider sig genom hela mig. Tänk att jag överlevt och fått ta del av detta fantastiska barn.
Tidigare i februari beräknades Arvids förlossningsdatum, detta uppmärksammades av Försäkringskassan och en fruktansvärt jobbig tvist drog igång.
Jag fick inte längre vara sjukskriven då min handläggare ansåg att jag kunde vara mammaledig då jag ändå bara gick hemma hela dagarna. Jag vet inte hur många timmar jag la ner på att strida om min rätt till sjukskrivning och sjukersättning.
Det var så energikrävande och jag mådde så dåligt i hela situationen. Stridandet höll på ända fram tills den dagen jag fick min sista behandling, då fick jag inte vara sjukskriven längre utan var tvungen att ta ut föräldraledighet. Så många gånger har orden ”du måste vara frisk för att orka vara sjuk” snurrat genom mitt huvud. Det är verkligen sant. Det kräver så mycket av ens energi med allt som ska fixat runt omkring att man knappt hinner vara sjuk.
Den 26 april 2018 får jag min sista behandling, jag är överväldigad av känslor.
Lycklig, ledsen, orolig, rädd och lättad på samma gång, hur ska jag nu klara mig? Tänk om jag blir sjuk igen? Hur ofta ska jag kontrolleras? Jag är äntligen klar och JAG KLARADE MIG!
En oväntad vändning och att leva i nuet
Arvid har fått följa med mig på många behandlingar, han låg ofta på min mage och vilade huvudet mot min bröstkorg. Han gav mig ett sånt lugn, bara av att vara med mig i rummet.
Eftersom han var nyfödd och kunde låta en del fick vi ett rum som vi varannan torsdag delade tillsammans med en äldre kvinna. Hon njöt lika mycket som mig av att ha honom närvarande.
Nu har det gått några år, närmare bestämt 5 år och 5 månader.
Jag lämnar blodprover, åker på ”kläm och känn” undersökningar och gör röntgen med jämna mellanrum. Det senaste året har jag börjat känna mig trött och känt mig sjuk. I juni 2023 gjorde jag en röntgen som visar att jag har någon typ av kronisk blodcancer.
En ny karusell har börjat, men det är inget som kommer behandlas förens sjukdomen har blommat ut och spridit sig som man kan fastställa vilken typ jag ska slåss mot den här omgången.
Det jag bär med mig efter alla händelser är att ta vara på livet, sug i dig all positiv energi du kan, lev NU.
Vill du stötta Ung Cancers arbete?
Läs mer om vad du kan göra för att stötta Ung Cancers arbete här.
Jag vill bidra