Kontakta oss - Ung Cancer

stöd oss

Hem / Om Ung Cancer / Kontakta oss

Kontakta oss

Vill du komma i kontakt med Ung Cancer?
Maila till info@ungcancer.se eller kontakta oss på 010-7079670.

Har du frågor om gåvor, insamlingar eller månadsgivande?
Maila till givarservice@ungcancer.se eller kontakta oss på 010-7079670.

Har du frågor om ditt medlemskap eller andra medlemsrelaterade frågor?
Maila till medlem@ungcancer.se

Har du frågor gällande våra stipendier?
Maila till stipendium@ungcancer.se

Ung Cancers kontor

Stockholmskontoret
Forskaren, The Park
Hagaesplanaden 1
113 68 Stockholm

Göteborgskontoret
Kungsgatan 4
411 19 Göteborg

Postadress
Ung Cancer c/o The Park vån 2
Hagaplan 4
113 68 Stockholm

Vi som jobbar på Ung Cancer

Therese Leijon
Generalsekreterare

Therese Leijon
Generalsekreterare

INSTAGRAM @UNGCANCER

Äntligen! 🎉 I höst ses vi i Stockholm och i M

Äntligen! 🎉 I höst ses vi i Stockholm och i Malmö för att pärla Fuck Cancer-armband tillsammans och vi hoppas att DU vill vara med oss! 🙌✨

Alla, oavsett ålder, är varmt välkomna på pärldagarna och självklart kostar det ingenting att delta.

På pärldagarna kommer vi tillsammans att:

👉 Pärla, knyta & packa Fuck Cancer-armband

👉 Få insyn i unga vuxna cancerdrabbade och närståendes situation och vad Ung Cancer gör för att förbättra den.

För dem som vill finns det möjlighet att köpa armband och fika på plats och alla intäkter går då oavkortat till Ung Cancers verksamhet. Vi tar endast swish på plats.

Anmäl dig via länken i vår bio! 🔗

"Vi upptäckte Ung Cancer när vi vilsna och oför

"Vi upptäckte Ung Cancer när vi vilsna och oförstående anhöriga kände en ung person som från ingenstans fick cancer och vi upplevde det som ett tillmötesgående, igenkännande och omhändertagande forum som stod stabilt när vår värld gungade!

Då som nu, så är det en tröst att få ta del av de ord som andra i samma eller liknande situation sätter på denna tillvaro.

Ung cancer har varit en given organisation att följa precis likaså att donationerna vid Liz begravning skulle rikta sig just dit. Liz bar armbandet, precis som många andra och vi visste vad just vårt armband symboliserade och vad det bar på för historia.

När armbandet nu många år senare suddades ut i färger, så hade det ett för stort sentimentalt värde för att bara kassera, då detta armband har blivit lite av en del av ens identitet, vars innebörd har format en till den jag är idag.

Precis som att den 3:e feb står för ett livsavgörande, ett datum som vi instinktivt bara vill radera från kalendern, ett datum som ekar av minnen av förödelse & sorg och som lämnade en i oändlig tomhet.

Men varje år möter vi detta datum och vi ägnar datumet numera som ett tillfälle till att minnas lite extra, vi hedrar Liz och låter oss, trots att åren har gått, att fulgråta!

Detta datum i kombination med betydelsen av Ung Cancer-armbandet var språngbrädan till att på årsdagen låta den förevigas i form av en minnestatuering,

Hade Liz levt idag så är jag nästan helt säker på att detta budskap även hade prytts en del av hennes kropp, men nu är det vi som istället får bära & synliggöra hennes kamp och med det säger jag: Fuck Cancer för Lizette Ingemansson!❤️" /Tina och Markus, del 3 av 3

"Precis direkt efter hennes bortgång, när hennes

"Precis direkt efter hennes bortgång, när hennes kropp fortfarande var varm, så vet jag att jag surrealistiskt nog kände tacksamhet. Tacksamhet att allting som hade med behandlingar, medicinering och inläggningar att göra nu var över, att hon nu var fri och oberoende och för att inte tala om tacksamheten över de fina stunder vi delat i det miserabla och hur vi bar varandra genom denna tuffa strid som gjorde oss oskiljaktiga genom mkt humor, skiftande rutiner och intressen.

I bearbetningen av sorgen så kändes dock känslan av tacksamhet väldigt långt borta, när Liz inte längre fanns med oss så fanns bara en tröstlöshet och en längtan över att vilja ses igen. Vi alla hade förlorat en mkt värdefull person som hade en stor betydelsefull roll hos var och en av oss. Egot skrek högt, vem är jag nu och hur ska jag överleva?

Jag önskar då att man hade kunnat tröstat sig med det man vet idag, att man kommer att le, skratta och älska igen till allra högsta grad! Hon kommer aldrig någonsin att kunna ersättas och vi är många som delar denna uppfattning. Gemensamt och ofta minns vi henne!

Själv minns jag henne mer för varje steg jag tar i mitt egna liv då mina pojkar har tagit över stafettpinnen och fortsatt att berikat mitt liv. De får mig att inse att jag lever varje dag och att livet springer ikapp jämsides med dem.

Jag vet nu att åren kan gå oerhört fort men jag vill ändå påstå att från det att Liz fick sitt cancerbesked så gick det konstigt nog inte så fort, men det var intensivt. Ingen ville leva utan henne, så vi levde verkligen tillsammans med henne in i det sista.

Hon som för allt i världen inte ville lämna sin familj och som hade otaliga ångestpåslag under sin sjukdomstid, bara vid blotta tanken om att detta kunde ske och som för övrigt i sin natur var väldigt otålig, väntade i sin sjukhusbädd så fint in hennes två barn och deras närvaro, innan hon tryggt kunde släppa taget om oss alla." /Tina och Markus, del 2 av 3

"Lizette var en person som för några av oss bar

"Lizette var en person som för några av oss bar smeknamnet Liz.

Det var ca 7,5 år sen Liz tog sitt sista andetag efter att diagnostiserats med cancern: Leiomyosarkom vid 28-års ålder. Efter debuten kom den tillbaka två ggr, precis lagom i tid, varje gång, när röntgenkontrollerna blivit glesare och när hoppet och en gnutta tro om att denna gången håller den sig nog borta för gott. Framförallt med tanke på de goda operationsmarginaler och de friska organ & muskler som hade fått avlägsnas på köpet, allt för att öka chanserna till en bättre prognos än det som Google just då visade.

Hon hade ganska nyligen fyllt 34 när hon gick bort och då hade vi levt med cancern i drygt fem år.

Som person så var Liz ett riktigt känsloregister. Hon tindrade med sina blåa ögon, charmade med sitt leende och smittade med sitt skratt. Lika väl som hon var en helylle mamma så kunde hon många gånger hitta sitt egna barn inom sig. Hon nådde de minsta och de äldsta och alla däremellan genom sitt hjärta och den kärlek hon gav förväntade hon sig tillbaka, och det ingav en relationell respekt & hänsyn.

Med Liz fick man livets extra allt och hennes egna favoritcitat och motto var: All you need is love!

Som närstående till en cancerdrabbad blev vi successivt ”medsjuka” då vi ville leva så nära Liz som möjligt och då blev det i symbios med cancern och dess tillkortakommanden då det annars hade blivit för stora kontraster mellan våra liv, enligt vår mening och dessa hoppade vi gladeligen över för att inte minst minimera den ev. outtalade avundsjukan.

Men i mitt tycke, är en närståendes närmsta känsla; den konstanta oron man bär på, ovisshet och rädsla över att ex. de olika behandlingsmetoderna skulle vara förgäves utifrån den påverkan de hade på Lizettes mående, att perioderna med den horribla smärtan skulle ta ifrån all livsglädje och självklart det självklara: att hon en dag inte längre bara skulle vara ett samtal bort. Hon var den första man tänkte på när man vaknade på morgonen och den sista man tänkte på innan man somnade, över en lång tid." /Tina och Markus, del 1 av 3