Träffar i Umeå - Ung Cancer

stöd oss

Hem / Få stöd / Medlemsträffar / Träffar för drabbade / Träffar i Umeå

Träffar i Umeå

Här hittar du datum och information om våra drabbadträffar i Umeå. Alla drabbadmedlemmar är välkomna på träffarna och Ung Cancer står för alla kostnader. Anmäl dig till träffarna på umea@ungcancer.se eller genom den lokala facebookgruppen.

Träffansvariga Emmelie Forsberg och Moa Norqvist i Umeå

Kontakt: umea@ungcancer.se
Facebookgruppen hittar du här

INSTAGRAM @UNGCANCER

Säg Fuck Cancer tillsammans med Kalmar AIK! Nu ka

Säg Fuck Cancer tillsammans med Kalmar AIK! Nu kan du äntligen köpa Kalmar AIKs egna Fuck Cancer-armband! 😍

"Vi i Kalmar AIK anser att det viktigaste inom lagidrott är gemenskap, kamratskap och kärlek. När vår spelare Markus diagnostiserades med cancer var det en självklarhet för Kalmar AIK att sluta upp bakom honom. Därför har vi skapat detta armband i klubbens färger, för att visa att vi alla står med Markus."

👉 Köp ditt armband via länken i vår bio eller gå in på shop.ungcancer.se.

“Jag har alltid varit ett stort frågetecken fö

“Jag har alltid varit ett stort frågetecken för läkarna. Att ha astrocytom i spinalkanalen är inte det vanligaste. Sist jag hörde något om det, vilket var för några år sedan, var vi bara fyra fall i hela världen som har haft samma diagnos på samma ställe. Det var en som hade dött, två som var förlamade och satt i rullstol och slutligen var det jag, som kan gå till viss del.

Det har inte alltid varit lätt för mina läkare att lista ut vad de ska göra med mig eftersom de inte riktigt kan gå igenom andra fall och lista ut det därifrån. Om jag ska vara ärlig så har det varit lite läskigt.

Att vara en labbråtta till och från och bli experimenterad på för se vad som funkar kan vara lite coolt som barn, men allt eftersom jag blev äldre och klokare kändes det bara jobbigt. Man började ifrågasätta hur livet skulle gå och om man kommer överleva då inte ens läkarna vet svar på frågorna.

En annan aspekt är att jag inte haft någon att prata med om allt eftersom jag inte kunnat få kontakt med andra som har samma diagnos. Visst jag kan prata med de som kanske har en hjärntumör som faktiskt sitter i hjärnan, men de kan inte förstå helt och hållet och jag kan inte heller helt förstå dem.

Jag ser och hör om andra som träffar någon med samma sorts och de kan förstå varandra men jag har aldrig haft den lyxen. Det blir väldigt ensamt.

Jag bor nu på ett elevhem med andra funkisar och om jag ska vara ärlig har det hjälpt mig att känna mig mindre ensam. Jag har lärt mig att inte snöa in mig på att någon ska förstå min cancer och istället att jag kan ha något annat gemensamt med någon, till exempel min skolios.

På elevhemmet möter jag andra med relativt samma funktionshinder och min cancer blir inte uppmärksammad, vilket jag känner är skönt på ett sätt. Dock kan jag fortfarande ibland känna en önskan att någon dag få kontakt med någon annan som är som mig, och förhoppningsvis en dag i framtiden kommer det att hända.” /Jax, del 2 av 2.

“Den 30 september 2005 blev jag diagnostiserad m

“Den 30 september 2005 blev jag diagnostiserad med Astrocytom grad 2 i min spinalkanal, bara ett år gammal. När de flesta pratar om sina erfarenheter med behandling pratar de ofta om de jobbiga delarna med illamående och liknande, men mina minnen är inte riktigt så. Jag har bara bra minnen när det kommer till min sjukhustid. Barn 3 på NUS blev mitt andra hem och jag längtade ofta tillbaka.

Jag har tydliga minnen av en massa lek, stoj och bus. Jag brukade sitta i lekrummet och spela spel med min familj, sköterskorna och vänner jag träffat på avdelningen. Jag minns att det fanns ett spel med grodor som jag älskade att spela, men tror att det är slängt nu.

Det fanns trehjulingar som jag och andra barn brukade tävla med och föräldrarna fick ofta springa efter med droppställningarna. Mamma hade svårt att hänga med. Det visas ofta bilder och videor på trötta barn som ligger i sängarna och inte orkar göra så mycket. Visst hade jag mina stunder då jag inte orkade, men på avdelningen var det ofta lek och stoj och vi lät sällan något stoppa oss från att vara vanliga barn.

Jag spenderade även mycket tid på lekterapin då jag alltid älskat att pyssla. Alla som jobbat där har alltid varit så trevliga och välkomnande. De flesta har slutat nu, men det finns några få kvar som än idag känner igen mig när jag har gått tillbaka för att säga hej. De blir alltid så glada att se hur långt jag kommit och att jag lever ett så bra liv även om jag än idag inte har blivit friskförklarad.”/Jax, del 1 av 2.

När cancern brakar in i livet gör den inte bara

När cancern brakar in i livet gör den inte bara det för den som blivit drabbad. 💔

”Även vuxna barn kan må väldigt dåligt, om man är 20-25 år, då är det inte normalt att en förälder blir sjuk och dör, som i mitt fall. Vården borde erbjuda kurator för unga vuxna också.”

Flera unga vuxna närstående beskriver brist på information, och att ovissheten är svår att hantera. Många upplever att de inte får möjlighet att vara delaktiga i sin närståendes cancerresa som de skulle vilja. Andra lämnas med alldeles för mycket ansvar.

Att sörja någon nära kan även innebära särskilda utmaningar för unga vuxna. Unga som förlorat en förälder i cancer i tonåren upplever flera år senare psykisk ohälsa på flera olika sätt, och många hittar inte ett sätt att hantera sin sorg.

Ung Cancer erbjuder en kostnadsfri, internetbaserad kurs för våra närståendemedlemmar: "Att vara närstående – en kurs om självomhändertagande". Kursen ger verktyg för att ta hand om sig själv och kan genomföras i egen takt, när det passar dig. ❤

👉 Läs mer och anmäl dig på ungcancer.se.