Läkning tar tid
Det sägs att tiden läker alla sår. Det tror jag på. Tiden för mig är åtta år och sju månader. Visst bör mina sår ha läkt på den tiden? Det trodde jag, tills alldeles nyligen. Det är juli månad. Jag är ledig från semestervikariatet och har gjort upp planer. Det kan jag nämligen göra nuförtiden. Tidigare förstörde alltid nya infektioner mina planer. Men nu har läkarna lekt färdigt med mig och jag får själv bestämma över min tid.
I alla fall, jag sitter och gör planer för min lediga dag då något händer. Inget allvarligt. Min pappa ringer sjukvårdsupplysningen och de vill att jag genast åker in. Absolut inte, säger jag. Den tiden i mitt liv är förbi. Tiden då jag bara släppte allt och åkte in på undersökningar. Jag beter mig som ett barn i treårstrotsen.
Nej, jag vill inte, säger jag. Eller nästan skriker. Men ändå lyckas pappa få med mig.
Vi får komma in på en sal där en läkare gör undersökningar. Han kollar på min stump och frågar om det var en olycka. Jajemän, där kom standardfrågan. Duktig han är som ställer frågan som all vårdpersonal ställer oavsett vad jag söker för. Jag rabblar upp vad som har hänt, utan att använda några känslor. Skelettcancer -06. Operation och cellgifter. Fick en inopererad protes som gav mig infektioner i fyra år. När jag var 15 valde jag att amputera bort benet.
Efter åtta år går ramsan på räls. Inga känslor blir inkopplade. Snipp snapp slut, så var den sagan slut.
Läkaren känner på magen och ställer frågor som främst handlar om cancer i släkten. Okej, inte överanalysera nu Evelina. Han fortsätter och stannar till vid ena lungan. Överanalysera inte! Läkaren tittar på mig och säger: ”Jag vill ju vara extra noggrann när jag vet om din tumörhistorik”.
Och där var det kört. Tankarna är överallt. Om min cancer kommer tillbaka kommer den till lungorna och det är diagnosen som läkaren misstänker. Skit också, jag orkar inte gå igenom cancer igen. Jag klarar det inte en gång till. Denna gång överlever jag inte. Flintisbilder tornar upp sig på näthinnan.
Oh hjälp! Min värsta mardröm och rädsla. Nej!
Evelina, nu får du ta det lugnt. Läkarna har ju sagt att det inte längre finns någon risk att cancern kommer tillbaka. Du är frisk och du överlevde. Du är på sjukhuset för att du har problem med magen. Sluta upp med din inre hyperventilation och andas lugnt. In och ut. In och ut. Såja.
Tankarna bryts av läkaren som säger: ”Ja, allt ser bra ut så du kan få åka hem”. Okej, nice. Såja. Nu ska jag hem och fortsätta med planerna. Skriva ut tackkort från studenten var det, ja. För den fick jag uppleva eftersom jag överlevde.
Men att överleva är inte detsamma som att läka, det vet jag nu. Och på läkningens stig har jag tydligen långt kvar att gå.
/Evelina Holstensson, drabbadmedlem i Ung Cancer
