AKTUELLT

Skrivet: 22 oktober, 2024

Malin drabbades av bröstcancer – ”En helt vanlig dag på jobbet, på min rast, kom beskedet”

Förra året såg Ung Cancers medlem Malin Aloudeh en ung kvinna hon följde på sociala medier dela med sig av sitt bröstcancerbesked. Malin följde hennes resa med beundran för hennes styrka och mod. Men i början av 2024 stod Malin helt plötsligt där själv, med bröstcancer som spridit sig till armhålan. 

Det var först då som jag verkligen kunde förstå henne. Ambivalensen. Rädsla och sorg. Tacksamhet och hopp. Stadier av chock. Leva stund för stund. Kanske var det meningen att jag skulle se henne klara av resan först, så att jag själv kunde hitta styrkan i mig själv att göra likadant sen. Det är inte den första utmaningen jag fått, jag har kämpat hela livet med psykisk sjukdom och det är säkert inte den sista utmaningen heller. Jag ska klara detta också, berättar Malin.

En helt vanlig dag på jobbet kom beskedet

Innan Malin fick sitt cancerbesked hade hon varit sjukskriven för stress och ångest, efter att ha påbörjat en ny KBT-behandling fick hon mycket bra hjälp och var mer motiverad än någonsin att må bättre. Men samtidigt som hon kommit tillbaka till jobbet på heltid kämpade hon med nattliga kallsvettningar i flera månader, hon hade svårt att sova och en extrem orkeslöshet. När hon sökte hjälp på vårdcentralen, fick hon inga svar.

— Jag kände att livet började hamna på plats igen. Jag och min man började prata om att försöka starta familj i slutet av året. Men var det naivt att tro att man kan planera sitt liv så och även tro att det också ska få bli så?

Sedan hon träffade sin man 2020 och tagit examen som förskollärare 2022 kände hon att hennes liv äntligen var på väg åt rätt håll. Något som Malin absolut inte hade vågat drömma om när hon var yngre.

— Livet hade haft en tuff start men nu började det bli bättre och bättre. Det kändes nästan overkligt. Förtjänade jag allt det här fina?

Men livet hade en annan plan, något som hon inte var beredd på. 

— En helt vanlig dag på jobbet, på min rast, kom beskedet om bröstcancer. Jag vet inte just nu vilken betydelse denna resa kommer att ha i mitt liv och varför det skedde just precis nu när jag var som mest redo att fortsätta våga drömma. Men jag är säker på att det svaret kommer att visa sig längre fram. Kanske var jag inte så redo som jag trodde och kanske är det något mer jag måste lära mig på vägen innan jag kan gå vidare.

Det var en av de tuffaste dagarna i hennes liv då Malin för första gången fick träffa läkaren på reproduktionsmedicin och sedan onkologen. Först planerade de frysning utav ägg genom att starta en hormonbehandling med tabletter och sprutor som hon skulle ta hemma. 

— Oron över att kanske inte kunna få barn i framtiden var outhärdlig. Jag försökte att hålla alla tårar inom mig, men några slank förbi. Sedan hade vi första mötet med onkologen där allt lades svart på vitt. Såhär är det. Fakta och resultat. Jag fick lära mig mer om min specifika bröstcancer. Invasiv duktalcancer, her2-positiv, hormonkänslig, som spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan. Den största tumören var 4,3 cm. Jag fick reda på hur behandlingen ska gå till med cytostatika, operation, antihormonell behandling och strålning. Förbereda mig på att tappa håret och att äta medicin i minst 5 år för att minska risken för återfall efter att allt annat är klart. Min största fråga var hur prognosen såg ut men de kunde inte svara på det förrän röntgen var gjord för att se om cancern spridit sig mer eller inte. Väntan är verkligen något utav det svåraste. Men vi tog oss igenom den dagen också, jag och min man. Jag lyckades att hålla ihop mig själv genom besöket för att kunna prata, ställa frågor och få all information som behövdes. Vi hade gjort allt vi kunde och jag ville inte låta väntan på röntgen bli fylld av oro och försökte istället njuta av våren och solen. Vännerna och familjen. Min fantastiska man.

Vi trodde inte vi skulle få en sån här utmaning så tidigt

— Detta fotot var 9 dagar innan vårt bröllop. Fyllda med hopp och kärlek. Mål och drömmar om vår framtid tillsammans. Officianten sa, om jag översätter till svenska, ”När ni nu går vidare i livet och tillbaka till vardagens kamp, kom ihåg viljan att leva tillsammans, den kärlek och respekt som ni har känt för varandra i detta ögonblick och som ledde er till denna dag.” Detta är vardagens kamp. Mer än vardagens kamp. Vi trodde inte att vi skulle få en sån här utmaning så tidigt. Vi hade planer för året, för livet. Planer om en familj, vår familj. Men tillsammans har vi tacklat denna utmaning. Vi kämpar varje dag, han och jag. Dagen jag fick reda på att jag har cancer skyndade han sig hem från jobbet och den kramen vi delade hemma i vardagsrummet kommer jag aldrig att glömma. När tårarna rann och jag kände inombords hur otroligt mycket jag älskar honom. Jag hade brutit ihop totalt av mitt konstanta orosmoln om det inte vore för honom.

”Allt handlar om hur stor din önskan att få barn är.”, läkaren gav mig ett omöjligt val. Att antingen riskera att jag har för få ägg i frysen att försöka befrukta efter behandlingen eller att skjuta upp cytostatikabehandlingen för att göra om hormonbehandlingen igen, att börja om från början. Då skulle jag riskera att cancern kan sprida sig. Men jag höll inte med om att det handlade om hur stor min önskan var. Jag har ingen större önskan. Det är den största drömmen jag har burit med mig genom livet. Det är ingen tvekan om saken. Men där och då stod jag inför andra förutsättningar och jag kunde inte riskera att cancern kunde sprida sig. Jag kunde inte sätta min dröm om barn över min man, min familj och mina vänner som alla vill att jag ska bli frisk. Nu ligger tre små ägg och väntar på mig i en frys. Det är inte säkert att de kommer gå att befrukta i framtiden och det är inte heller säkert att jag kommer behöva dem överhuvudtaget, men de ger mig i alla fall hopp inför livet efter cancern.


Jag ville vara ”stark”

Malin berättar om hur utmanande den första dosen med cytostatika var, vidare beskriver Malin att hon var förberedd på att biverkningarna kunde bli svåra och att det skulle testa henne på många olika sätt. Hon var däremot inte beredd på den faktiska smärta hon upplevde efter första dosen, heller inte på de utslag hon fick över hela ansiktet, bröstet och ryggen.

— All energi sögs ur kroppen och där gick jag på mina långsamma promenader. Jag kände mig som en porslinsdocka och gömde mig för solen under min hatt. Jag ville vara “stark” och positiv men ibland gick det inte att hålla allt inom mig. En kväll när jag bröt ihop ordnade min man ett bubbelbad till mig där jag kunde lyssna på musik ett tag och låta tårarna falla ner i vattnet. Det var läskigt att låta mig själv falla en stund men också så skönt att få släppa ut alla känslor. Det visade sig sedan efter första dosen av cytostatika att jag hade fått en allergisk reaktion och med antibiotika försvann alla utslag igen. Vissa dagar kom mer ångest fram. Känslan av att något känns fel men att inte kunna sätta fingret på det riktigt. Men jag säger till mig själv att det är okej att känna alla känslor. Hämtar styrka i allt jag lärt mig från barndomen fram tills idag om hur jag kan hantera mitt generaliserade ångestsyndrom. Jag mår bra av att skriva, att uttrycka mig själv på olika sätt. Att sjunga, spela gitarr, skriva musik eller dikter. Att skapa vad som helst. Nu under den här resan får jag försöka använda allt det som känns inombords som bränsle till skapandet och därigenom få lyfta lite på locket. Pusta ut då och då så att det inte kokar över.

Det går inte att leva i orosmoln för det finns inget syre där

Efter sitt cancerbesked har Malin fått lämna blodprov hos cancergenetiska mottagningen, detta då hennes mormor haft bröstcancer en gång i tiden och för att det inte är vanligt att få bröstcancer vid 28 års ålder. I denna undersökning kollar läkarna efter olika gener som ger ökad risk för bröstcancer, de kollar även efter vissa gener som ger ökad risk för äggstockscancer. Med denna undersökning ska Malin få reda på om det är ärftligt eller inte och just nu väntar hon fortfarande på svar. Malin beskriver hur hon lämnar dessa frågor till framtiden.

— Jag har blivit väldigt bra på det, att skjuta upp stora orosmoln till framtiden. Stora problem som jag inte kan göra något åt, som jag inte kan påverka. De ligger där framme vid horisonten och väntar på mig. Resultat av prover och röntgen, olika prognoser, strålning, cancerbaksmälla, operationen, rädslan för återfall, fertilitet och så vidare. Det går inte att leva i de orosmolnen för det finns inget syre där. Jag har valt att släppa dem just nu, så länge.

Styrka. Mod. Jag tror vi alla har det i oss. Det kommer fram i situationer där man måste överleva. Det kan handla om att överleva psykiskt eller fysiskt. I situationer där livet ställs på sin spets väcks något inuti oss som är mycket starkare än vi tror. En vilja att överleva och en vilja att leva. Jag vill leva. Jag vill fortsätta mitt arbetsliv, skapa en familj med min man, se min brorson växa upp, spendera tid med familj och vänner, skapa mer musik, måla mer, skriva mer. Jag vill resa mer. Bada mer i havet och sola på stränderna här på västkusten. Det finns så mycket jag vill göra. Jag är så tacksam att det finns en behandling att få, så att jag kan fortsätta leva och jag vill aldrig ta det för givet. Jag säger tack till min kropp som kämpar med cancern och alla biverkningar. Den är helt fantastisk. Nu har jag gjort 4 av 7 doser cytostatika och framåt väntar operation, strålning och antihormonell behandling. Men jag tar en dag i taget, bryter ihop och går vidare, som min mamma brukar säga.

Vill ni följa Malin och hennes resa kan ni göra det på Instagram @malin.aloudeh 

Skrivet av: Ung Cancer

Är du i behov av stöd?

Ung Cancer finns till för unga vuxna cancerdrabbade och närstående mellan 16-30 år. Vi ger våra medlemmar möjlighet att få rehabilitering, stipendier för att få ekonomin att gå ihop och få träffa andra och uppleva en gemenskap i en tid då det är lätt att känna sig ensammast i världen.

Få stöd