AKTUELLT
Aktuell kategori
Andra kategorier
Skrivet: 10 februari, 2021
Lina Asadi har designat 2021 års Fuck Cancer-armband
Fuck Cancer-armbandet representerar de unga vuxnas röst och alla de känslor ett cancerbesked för med sig. I år är det Lina Asadi som fått ge armbandet en ny mening genom sin historia.
“Pappa hade alltid varit frisk, jobbade alltid och fanns alltid där för oss. Han ägde flera restauranger men älskade att hjälpa till med pappersarbete för den som behövde hjälp. Vi brukade skoja om att restaurangen borde byta namn till Migrationsverket för han älskade att få hjälpa andra. När han blev sjuk var det vi som fick ta hand om honom. Det fanns inget annat jag kunde tänka mig att göra.”
Lina var 19 år när hennes pappa Younes drabbades av cancer. Hon hade precis flyttat till Spanien för att påbörja sina läkarstudier. Men när hennes pappa blev sjuk bestämde Lina sig för att flytta hem för att finnas där för honom. Hennes pappa som alltid satte andra före sig själv och gjorde allt för att hjälpa de som behövde det. Lina som tänkte att hon hade hela livet framför sig kunde inte föreställa sig att leva det utan honom.
Två och ett halvt år av ovisshet
“Det var tufft. Jag hade aldrig kunnat ana att jag vid 19 år skulle vara den som tog hand om pappa, men det fanns inget annat för mig. Jag försökte balansera skolan samtidigt som livet kom emellan. Även om jag inte kunde leva det liv som mina klasskamrater levde visste jag samtidigt hur viktigt det var för pappa att jag fortsatte plugga, så jag fortsatte.”
När hennes pappa blev sämre slutade hon jobba lika mycket på restaurangen för att kunna finnas där, både på läkarbesöken men även hemma hos honom. Lina minns att hon och hennes mamma var med på sjukhuset i slutet. Han hade gått ner så mycket i vikt att han inte längre kunde fortsätta med cellgifterna.
“När pappa frågade om han kunde börja få cellgifter igen om han bara gick upp i vikt sa läkaren att han inte skulle bli bättre. Hon sa ‘för att du ska bli bättre krävs ett mirakel, och jag tror inte på mirakel’. Han ville inte visa det men det var som att hans hopp slocknade.”
Farsdag 2014 somnade Younes in med familjen runt sig, bara två och ett halvt år efter första beskedet. Lina minns tiden efteråt som en dröm, eller rättare sagt en mardröm. Plötsligt var dagarna tomma, trots att huset var fullt av folk som ville visa sitt stöd och sörja.
“Vi kommer från en kultur där, när någon går bort, så är både de man känner och de man inte känner där. Under pappas minnesstund var huset så fullt att folk fick sitta i trappan eller på golvet. Efteråt fanns våra närmsta kvar ett tag, ingen skulle behöva vara ensam.”
Tog tid att inse att hon inte var ensam
Bara sex dagar efter Younes bortgång satt Lina i skolbänken och skrev sin omtenta. Trots att hennes klasskamrater tittade frågande på henne visste hon hur viktigt det var för honom och hon ville inte svika honom. Tiden efter försökte Lina leva på som vanligt för att nära och kära inte skulle förstå hur dåligt hon mådde. Chocken att hennes pappa hade gått bort lade sig inte förrän långt efteråt när hon fick chans att vara ensam och reflektera över det som hade hänt.
“Jag ville inte visa för mamma och mina bröder att jag mådde dåligt. Jag ville inte att de skulle må ännu sämre på grund av mig, och jag tror att de kände likadant. Även om det kan vara bra att vara öppen om sin sorg och prata om sina känslor har det inte varit så för oss. Man höll det mesta för sig själv.”
De pratade inte om sorgen i familjen och Lina kände inte att hon heller hade någon utanför familjen att prata med. Det som blev hennes räddning var att skriva, att få sätta ord på känslorna.
Hittade stöd hos Ung Cancer
Det var inte förrän i efterhand som hon hittade Ung Cancer och insåg att fler hade gått igenom det hon hade upplevt. Att få läsa och höra andras berättelser var tungt samtidigt som det var skönt att äntligen få veta att hon inte var ensam i cancervärlden. Det är också det som Lina vill att andra ska bära med sig i hennes armband.
“Jag hoppas att mitt armband kan ge andra stöd. Även om jag är närstående hoppas jag att drabbade också ska finna stöd i det, att jag får vara ett stöd för andra. Det är en möjlighet att få ge tillbaka till Ung Cancer för det jag fått. Det viktigaste med mitt armband och att få dela min historia är att färre ska känna sig ensamma. Ingen ska behöva känna sig ensam, särskilt inte när man går igenom något som cancer.”
Linas armband
Ung Cancers armband har länge fått representera den frustration, sorg och ilska som cancer bär med sig. Men de har också representerat gemenskap, kärlek och stöd som varje människa visar genom att bära dem. I år är det Linas armband som röstats fram av andra unga vuxna cancerdrabbade och närstående som årets armband 2021.
“Cancer medför mörka stunder, men stärker samtidigt betydelsen av de ljusa och kärleken till livet. Den mörkblå färgen i mitt armband associerar jag till de mörka jobbiga stunderna, den ljusrosa till de ljusa och till hoppet jag bar med mig när min pappa drabbades av cancer. Den röda är för kärleken till livet och min familj.”
Armbanden säljs i Ung Cancers gåvoshop och hos utvalda återförsäljare. Intäkterna från armbanden går till Ung Cancers arbete med att skapa mötesplatser och ge personligt stöd åt unga vuxna som Lina, som lever med eller nära cancer. Du hittar armbandet här.
Stöd vårt arbete!
Vi stöttar unga vuxna cancerberörda genom att minska ensamhet och erbjuda rehabiliterande och ekonomiskt stöd.
Bidra här!