stöd oss

Skrivet: 25 september, 2020

Känslan att stå bredvid en av de människorna man älskar mest medan hon kämpar för sitt liv.

Sara Ehrlund är 28 år och bor tillsammans med sin sambo i Stockholm. Hösten 2018 drabbades hennes mamma av cancer, endast 54 år gammal. Beskedet vände upp och ner på hela familjens liv och inte ens två år senare gick hon bort, i mars 2020. 

“Det var otroligt svårt för mig att vara ung närstående. Jag själv är utbildad sjuksköterska, det var svårt, nästan omöjligt att kliva ur sin sjuksköterskeroll och ‘bara vara dotter’. Att stå bredvid en av de människorna jag älskar mest när hon kämpar för sitt liv, samtidigt som jag inte kan göra någonting för att få cancern att försvinna.” 

Innan beskedet var definitivt anade familjen att det var cancer. Som sjuksköterska ställde Sara sig in på detta och hoppades istället att det skulle vara en cancerform som gick att bota. När beskedet om att cancern var obotlig istället kom rasade hela familjens och Saras värld. 

“Jag grät i dagar, hoppades varje morgon att jag skulle vakna upp från denna hemska mardröm. Men mamma, den fighter som hon är, hon bestämde sig att vi allesammans skulle göra allt för att hon ska få så länge kvar på jorden som möjligt. Jag gick in i ett överlevnadsläge och hade koll på allt. Varje medicin som skulle in i mammas kropp ville jag ha koll på, ville se röntgensvar, provsvar. Ja allt, precis som på jobbet. Nu i efterhand kanske jag var mer sjuksköterska än dotter, men det behövde jag vara för att själv hålla mig ovanför ytan.”

Sara kände att det var otroligt svårt för henne att vara närstående. Som utbildad sjuksköterska var det nästan omöjligt att kliva ur sjuksköterskerollen och bara vara dotter. Att istället lita på att sjukvården gjorde allt för att hennes mamma skulle få leva så länge som möjligt, med så lite lidande som möjligt. 

“Det är också svårt för det är så mycket tid kvar som jag vill dela med mamma. Så många upplevelser hon går miste om, som jag går miste om att dela med henne. Vem ringer man nu när man vill ställa alla frågor som bara mamma kan svaret på? /…/ Sorgearbetet tar tid säger dom, kan nog tro att det stämmer. För jag, jag tycker just nu att det blir jobbigare för varje vecka som går. Menar hon kommer ju inte tillbaka, saknaden blir större och större. Även om jag ringer henne får jag så klart inget svar. En stor sorg som ligger inom mig och trycker samt en extrem saknad. Min mamma kommer aldrig tillbaka.” 

I början var det svårt att veta om det var okej att prata känslor med hennes mamma. 

Känslor som obeskrivet mycket ilska, orättvisa och ledsamhet har funnit från början och finns ännu kvar. Det var ju hennes mamma som var sjuk. Men det tog inte lång tid förrän de pratade om allt och många gånger kände Sara att det var hennes mamma som tröstade henne när de tuffa beskeden gavs. 

“På något sätt så var mamma den största stöttepelaren för mig, när det var hon som var sjuk. Vi grät så många gånger tillsammans. Men det var svårt att inte få dåligt samvete över allt. Exempelvis om jag någon kände mig irriterad på henne, ibland arg.. Vilket egentligen alla säkert någon gång blir på sina mammor. Om jag någon gång inte kände för att åka hem till henne, utan att bara få vara kvar i min egna säng. Då slog det dåliga samvetet till, även om man innerst inne visste att pauser var viktigt även för mig.” 

Tack vare hennes mammas fantastiska kurator fick hela familjen möjlighet att prata. När det var dags för behandlingar kom kuratorn alltid ner för att prata, gärna tillsammans med både Sara och hennes mamma. 

“Jag och mamma grät alltid, men vi höll även varandras händer genom hela samtalen. Där pratade vi om allt från livet till döden. Vad hon kände, vad jag kände. Jag tror att dessa samtal förde oss ännu närmare varandra. Det hjälpte oss också att våga prata om saker även hemma. Att inte känna rädsla för att prata om de jobbigaste sakerna. Jag frågade Mamma om råd som jag inte ens behöver just nu, men som jag kanske kan behöva senare i livet.  “

På grund utav hennes mammas kurator kände hon ett bra stöd därifrån. Dock var det ju inte hennes kurator utan hennes mamma. Efter ett par veckor in i behandlingen kontaktade Sara sin vårdcentral och fick kontakt med kuratorn. Det blev bara två samtal. Det var en äldre kvinna som förde samtalen efter ”skolboken”, minsta lilla och snedsteg från detta så backade hon tillbaka. Det kändes som om hon inte vågade gå nära den innersta djupa sorgen, och Sara såg inte meningen med att fortsätta gå dit. 

!Ingen såg till att jag och min syster fick det stöd vi behövde. Läkarna frågade aldrig hur det gick för oss. Utan jag tror att det var mammas kurators helt fantastiska personlighet som gjorde att hon tog oss alla under vingarna. Men så klart hon kunde inte ge den tiden som vi egentligen behövde. Ung närstående stöd behöver verkligen utvecklats.” 

Cancern påverkade även hennes relationer till vänner och många kompisar försvann under resans gång. Hur säger man till någon man trott på att man är besviken? Att man till viss del känt sig ensam? Orken som knappt räcker till, ska den också räcka till att reparera relationer med sina vänner? Relationer som försvunnit på grund utav att ens mamma blev sjuk? 

“Det har blivit tydligt vilka människor som står en närmast och vilka som tagit avstånd. En del som man var övertygad på att de skulle stå kvar, de försvann. ”De kanske inte vet vad dom ska säga eller hantera det”. INGEN vet vad man ska säga eller hur man ska hantera en sådan fruktansvärd situation, men låt oss hjälpa varandra. Om du som vän inte vet hur du ska hantera det, tro mig då har jag heller ingen aning om hur jag ska hantera situationen. Inte förrän nu efteråt, om ens det. Men jag lovar dig som känner någon med cancer eller som är närstående, ingen vill känna sig ensam. Men samtidigt har jag kommit några oväntade vänner väldigt nära. Ni som vågar torka tårar och vågar stå kvar när man är mitt sämsta jag ni är guld!” 

 Sara hittade Ung Cancer likt många andra gör, genom en googlesökning. Där hittade hon fler som delade sina berättelser och kände att hennes familj inte var den enda som gick igenom det här. Aatt få läsa och ta del av andras historier har verkligen hjälpt. 

“Man läste om dom som precis som jag hade en närstående som var sjuk, om de som förlorat någon, om de som förlorat någon men som också ställer upp som stöd för oss som var nya i här cancerresa. 

Jag har även Ung Cancer att tacka för jag träffade en av de bästa människor jag idag känner. På kraftsamlingen 2019, träffade jag henne. Evelinn, hon var precis som jag där som närstående till sin mamma. Hon gick från en total främling till den enda som kunde förstå mig på 72 timmar. Vi behövde aldrig förklara för den andra visste precis hur det kändes.  Det, det är fantastiskt!” 
Livet efter hennes mammas bortgång har varit och är tuff, varje cell skriker av saknad efter henne. Livet kommer aldrig mer bli detsamma. Och Sara är inte ensam. För varje cancerbesked är vi ännu fler som står bredvid. Ännu fler som drabbas utan att faktiskt vara sjuka. Under september lyfter Ung Cancer därför de unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig. För att visa att vi finns och att ingen är ensam. Vi är vännerna, syskonen och föräldrarna. Vi är de som står bredvid.


Liknande inlägg

Oscar om sitt livs tuffaste besked

”Tre dagar efter min 27-åriga födelsedag, den 23:e april 2018, fick jag mitt livs tuffaste besked. Jag fick veta att...

Läs mer
Cancerkunskap

“Att vara ung vuxen närstående är inget jag skulle önska någon att behöva uppleva, inte ens min värsta fiende.”

Sara var 13 år när insjuknade hennes pappa i cancer. Strax över ett år senare gick han bort. Det stöd...

Läs mer
Kampanj

“Har fått så många nya vänner som kan relatera till vad jag gått igenom. För mig, betyder det verkligen allt.”

Hösten 2013 drabbades Moas morfar av hudcancer. Kort därefter fick även hennes mormor ett cancerbesked, akut leukemi. Då var bara...

Läs mer
Kampanj

DITT BIDRAG GÖR SKILLNAD

Det finns många sätt att bidra och göra skillnad. Ge en gåva, starta en insamling eller bli volontär.

Jag vill veta mer