stöd oss

Skrivet: 15 september, 2020

Känns ofta att man som närstående glöms bort. Det är inte vi som är sjuka och mår dåligt.

För tre år sedan fick Linas pappa sitt cancerbesked. Familjen fick knappt ett år ihop innan han somnade in. Två år senare är det fortfarande tufft och en känsla som ständigt är närvarande är att själv bli sjuk i cancer. Lina var 27 år gammal och hennes syskon var 17, elva och åtta år. Det är tomt utan honom, och man är kvar med frågor och funderingar om varför just han blev sjuk och om det fanns något mer att göra.

“Känns ofta att man som närstående glöms bort. Det är liksom inte vi som är sjuka och mår dåligt. Men samtidigt kan jag säga att det drabbar lika mycket närstående som den drabbade. Man går liksom igenom detta ihop och det tar på ens krafter och relation. Många säger att man blir tajtare efter en sån här resa men ibland är det faktiskt tvärtom, man glider ifrån varandra på något sätt.

I mitt fall så vågade jag inte visa mina känslor kring allt, jag kände att jag på något sätt fick vara en av dom starka. Min styvmamma var hos pappa nästa hela tiden och mina småsyskon behövde hjälp och fortsätta leva.”

När Lina fick beskedet av sin pappa bröt hon ihop. Men trots att hon kände sig ledsen och arg fanns det ändå ett litet hopp, en känsla som sa att detta fixar sig. Hon vågade inte känna efter riktigt hur allt var, ville inte gråta inför andra – framförallt inte sin pappa. Det tog emot mycket när hennes läkare skrev ut sömntabletter och tyckte hon skulle sjukskriva sig, och att gå från att vara en person som alltid jobbade oavsett. 

“I början av resan så ville pappa att jag skulle gå och prata med någon inom cancer. Träffade en sjuksköterska och vi pratade några gånger. Men när hon slutade så slutade jag också att prata om hur man mådde och kände inombords. Blev mer så att man stängde in det mesta och klistrade på ett leende.

Det var mycket stöd för den cancerdrabbade men inte lika mycket för oss närstående, känns ibland som man glöms bort.”

Idag är Lina en pigg och glad tjej på 29 år. Hon jobbar inom LSS och är snart färdig undersköterska, med planer att senare bli ambulansförare. Genom Ung Cancer fick hon en samtalspartner som var ett enormt stöd hela vägen. 

“Hon fick mig att våga känner efter och sa alltid att det är okej att känna. Så tack för ni finns Ung Cancer.” 

Livet efter hennes pappas bortgång har varit och är tuff. Livet kommer aldrig mer bli detsamma. Och Lina är inte ensam. För varje cancerbesked är vi ännu fler som står bredvid. Ännu fler som drabbas utan att faktiskt vara sjuka. Under september lyfter Ung Cancer därför de unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig. För att visa att vi finns och att ingen är ensam. Vi är vännerna, syskonen och föräldrarna. Vi är de som står bredvid.


Liknande inlägg

Att vara mamma med cancer

”Försökt skriva något flera gånger utan att tårarna ska skymma sikten från tangentbordet. Att få till en text som blir...

Läs mer
Kampanj

Ung Cancers bok Jag, din cancerkompis finns nu i shopen!

Nu kan man äntligen köpa vår bok Jag, Din cancerkompis. Boken skildrar vardagen med cancer och allt vad det innebär...

Läs mer
Cancerkunskap

Isak om att drabbas av testikelcancer som ung vuxen

När Isak var 24 år drabbades han av testikelcancer. Han upptäckte en knöl i ena pungkulan som visade sig vara...

Läs mer
Kampanj

DITT BIDRAG GÖR SKILLNAD

Det finns många sätt att bidra och göra skillnad. Ge en gåva, starta en insamling eller bli volontär.

Jag vill veta mer