stöd oss

Skrivet: 15 september, 2020

Känns ofta att man som närstående glöms bort. Det är inte vi som är sjuka och mår dåligt.

För tre år sedan fick Linas pappa sitt cancerbesked. Familjen fick knappt ett år ihop innan han somnade in. Två år senare är det fortfarande tufft och en känsla som ständigt är närvarande är att själv bli sjuk i cancer. Lina var 27 år gammal och hennes syskon var 17, elva och åtta år. Det är tomt utan honom, och man är kvar med frågor och funderingar om varför just han blev sjuk och om det fanns något mer att göra.

“Känns ofta att man som närstående glöms bort. Det är liksom inte vi som är sjuka och mår dåligt. Men samtidigt kan jag säga att det drabbar lika mycket närstående som den drabbade. Man går liksom igenom detta ihop och det tar på ens krafter och relation. Många säger att man blir tajtare efter en sån här resa men ibland är det faktiskt tvärtom, man glider ifrån varandra på något sätt.

I mitt fall så vågade jag inte visa mina känslor kring allt, jag kände att jag på något sätt fick vara en av dom starka. Min styvmamma var hos pappa nästa hela tiden och mina småsyskon behövde hjälp och fortsätta leva.”

När Lina fick beskedet av sin pappa bröt hon ihop. Men trots att hon kände sig ledsen och arg fanns det ändå ett litet hopp, en känsla som sa att detta fixar sig. Hon vågade inte känna efter riktigt hur allt var, ville inte gråta inför andra – framförallt inte sin pappa. Det tog emot mycket när hennes läkare skrev ut sömntabletter och tyckte hon skulle sjukskriva sig, och att gå från att vara en person som alltid jobbade oavsett. 

“I början av resan så ville pappa att jag skulle gå och prata med någon inom cancer. Träffade en sjuksköterska och vi pratade några gånger. Men när hon slutade så slutade jag också att prata om hur man mådde och kände inombords. Blev mer så att man stängde in det mesta och klistrade på ett leende.

Det var mycket stöd för den cancerdrabbade men inte lika mycket för oss närstående, känns ibland som man glöms bort.”

Idag är Lina en pigg och glad tjej på 29 år. Hon jobbar inom LSS och är snart färdig undersköterska, med planer att senare bli ambulansförare. Genom Ung Cancer fick hon en samtalspartner som var ett enormt stöd hela vägen. 

“Hon fick mig att våga känner efter och sa alltid att det är okej att känna. Så tack för ni finns Ung Cancer.” 

Livet efter hennes pappas bortgång har varit och är tuff. Livet kommer aldrig mer bli detsamma. Och Lina är inte ensam. För varje cancerbesked är vi ännu fler som står bredvid. Ännu fler som drabbas utan att faktiskt vara sjuka. Under september lyfter Ung Cancer därför de unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig. För att visa att vi finns och att ingen är ensam. Vi är vännerna, syskonen och föräldrarna. Vi är de som står bredvid.


Liknande inlägg

“Har fått så många nya vänner som kan relatera till vad jag gått igenom. För mig, betyder det verkligen allt.”

Hösten 2013 drabbades Moas morfar av hudcancer. Kort därefter fick även hennes mormor ett cancerbesked, akut leukemi. Då var bara...

Läs mer
Kampanj

En oro bara andra närstående kan förstå.

Ida var 26 år och hade precis fått veta att hon efter två och ett halvt år med misslyckade IVF...

Läs mer
Kampanj

”Jag väntar fortfarande på smällen, det totala haveriet, smärtan och allt jag hört alla känna när de mist en anhörig”

När Sara var tolv år drabbades hennes pappa av cancer. Ett besked man trodde endast skulle behöva en operation slutade...

Läs mer
Kampanj

DITT BIDRAG GÖR SKILLNAD

Det finns många sätt att bidra och göra skillnad. Ge en gåva, starta en insamling eller bli volontär.

Jag vill veta mer