AKTUELLT

Skrivet: 12 november, 2024

”Jag vill kunna inspirera andra att aldrig ge upp, att våga kämpa trots att vägen ibland är full av motgångar och svårigheter”

Från en dag till en annan förändrades allt. När Ung Cancers medlem Alicia sökt akutvård mot vad hon trodde skulle handla om njursten, fick hon beskedet om förstorade lymfkörtlar, och i värsta fall cancer.

”Mitt namn är Alicia, jag är en 27-årig kvinna uppvuxen norr om Stockholm. Just nu är jag inne på min sjätte termin på grundlärarutbildningen för årskurs 4–6 vid Göteborgs Universitet. Jag har alltid haft nära till min stora och kärleksfulla familj och släkt, som alltid funnits där som ett tryggt stöd genom livet och genom den tuffa perioden jag har fått gå igenom.

Allt förändrades den 7 februari 2024. Jag åkte in till akuten på Huddinge sjukhus tillsammans med min storasyster. Vi trodde att smärtan jag kände berodde på njursten, men när läkaren kom in några timmar senare efter röntgenbeskedet blev allt plötsligt overkligt. ”Du har inte njursten”, sa hon, ”men vi har hittat förstorade lymfkörtlar.” Hon nämnde att det i värsta fall kunde röra sig om cancer. De orden, ”i värsta fall cancer”, sög all luft ur rummet. Jag stelnade. Cancer? Nej, det kan inte stämma – jag är här för njursten. I det ögonblicket såg jag en snabb film av mitt liv spelas upp framför mig, och tårarna strömmade ned för mina kinder. Tankarna snurrade snabbt. Jag kommer att dö. Livet kommer att ta slut snart.

Efter flera undersökningar beslutade läkarna att jag behövde bukopereras. Den 26 februari 2024 blev jag opererad och fick diagnosen aggressivt B-cellslymfom, stadium 4. Två veckor senare kom nästa slag: mina hematologläkare ville omedelbart sätta i gång cytostatikabehandling. Återigen var jag i chock, men jag samlade mig och lade mitt hopp och min styrka i Guds händer. Den 13 mars fick jag min CVK, som döptes till ”kompis” av min syster små pojkar, och den första behandlingen påbörjades. Första kuren var utan tvekan den svåraste och tuffaste av alla sex kurerna. Min kropp kämpade, fullständigt förvirrad av allt som hände – illamående, aptitlöshet, smärta överallt, och känslorna gick upp och ner som en berg-och-dalbana, ärr komplex och vi ska inte ens tala om ”demonerna” och den känslomässiga sidan, som fick mig att gråta över allt och ingenting, och inte minst håravfallet. Efter bara 1,5 vecka efter första cystatikabehandligen började håret falla. Jag kände paniken när jag såg hårstråna på kudden och i mina händer. Snart skulle jag knappt känna igen mig själv, jag skulle se ut som en cancerpatient, något jag inte var redo att möta.

Ljusstrimma i allt mörker
I denna överväldigande tid stormade information och man drunknade i informationer, det var här jag fick information om Ung Cancer, en organisation som ger stöd till unga som drabbats av cancer. Det kändes som en ljusstrimma i allt mörker, att veta att jag inte var ensam. Personalen på hematologen G9 på Karolinska sjukhuset var otroliga, så kunniga och empatiska. De stöttade mig när jag var som allra längst ner, när tårarna aldrig tycktes sluta rinna. Varje gång jag åkte in för behandling eller när jag fick sepsis kände jag en klump i magen. Min kropp behövde kriga igen, mot cancern, mot cellgifterna. Jag är även tacksam över att jag under den första tiden kunde fortsätta mina studier som vanligt. Studierna blev ett viktigt verktyg för mig att rikta uppmärksamheten mot något annat än min sjukdom. Genom att fördjupa mig i uppgifter och lära mig nya saker kunde jag tillfälligt fly verkligheten och få uppleva en känsla av normalitet. Det fanns stunder då jag helt kunde glömma bort att jag var sjuk och i stället känna mig som mitt vanliga jag igen. Att få vara en del av det vanliga vardagslivet, även bara för en stund, gav mig en känsla av kontroll och självständighet som var oerhört värdefull under denna osäkra period.

En av de största utmaningarna under min sjukdomstid var att vistas på sjukhuset. Jag kände mig instängd, rädd för att lämna mitt rum och möta andra patienter, för det skulle påminna mig om hur sjuk jag var. Mot slutet av min behandling vågade jag mig ut i dagrummet, där jag mötte andra patienter. Vi delade våra upplevelser, och för första gången kände jag mig inte längre ensam i mina känslor. Vi stöttade varandra och delade våra erfarenheter. Det fanns också stunder av glädje och skratt, och de banden jag skapade med personalen och patienterna kommer jag att bära med mig för alltid.

När allt verkade som mörkast, fick jag även hjälp från Ung Cancer. Deras stipendium hjälpte mig att hantera de ekonomiska svårigheter som uppstod. Från att ha varit en lärarstudent med deltidsjobb, fann jag mig plötsligt sjukskriven och utan möjlighet att arbeta på grund av mitt nedsatta immunförsvar. Stipendiet var en livlina som hjälpte mig att täcka kostnaderna för dem dyra mediciner som jag ska fortsätta ta ett tag efter behandlingen. Det var ett ljus i mörkret, och jag är så tacksam för det.

Idag, 2,5 månad efter att min behandling avslutats, ser jag tillbaka på min resa med en känsla av djup tacksamhet. Tacksamhet för all den ovärderliga hjälp och det stöd jag har fått från min familj, släkt, vänner och all vårdpersonal som har funnits vid min sida. Det är en tacksamhet som inte bara handlar om fysiskt stöd, utan också om de mentala och känslomässiga stöttningar som hjälpt mig igenom varje steg på vägen. Jag är tacksam över mitt ärr– ett ärr som jag till en början hade svårt att acceptera. Men nu bär jag det med stolthet, det är ett ärr som inte bara räddat mitt liv, utan som också berättar historien om min styrka och beslutsamhet.

Jag vill kunna inspirera andra att aldrig ge upp, att våga kämpa trots att vägen ibland är full av motgångar och svårigheter. Även när mörkret känns som tätast vill jag förmedla att det finns en ljus väg framåt, även om den kan vara svår att se just i stunden. Jag vill påminna om vikten av att hitta glädje, hur liten den än må vara, även under de allra mest utmanande stunderna. Försök skratta, försök hitta något att le åt – för ibland är det just de små ögonblicken av glädje som hjälper oss att hitta kraften att fortsätta framåt”.

Skrivet av: Ung Cancer

Är du i behov av stöd?

Ung Cancer finns till för unga vuxna cancerdrabbade och närstående mellan 16-30 år. Vi ger våra medlemmar möjlighet att få rehabilitering, stipendier för att få ekonomin att gå ihop och få träffa andra och uppleva en gemenskap i en tid då det är lätt att känna sig ensammast i världen.

Få stöd