stöd oss

Skrivet: 21 september, 2020

“Har fått så många nya vänner som kan relatera till vad jag gått igenom. För mig, betyder det verkligen allt.”

Hösten 2013 drabbades Moas morfar av hudcancer. Kort därefter fick även hennes mormor ett cancerbesked, akut leukemi. Då var bara Moa 17 år, nu har hon hunnit fylla 23. 

“Morfar överlevde mirakulöst den kampen. Min mormor åkte in och ut på sjukhuset under 2 års tid. Under sommaren 2015 lugnade cancern ner sig och hon fick komma hem till oss igen. Det var första gången jag kände mig hoppfull, att detta kommer hon komma levande ur. Jag skulle få min kära mormor tillbaka. På hösten samma år, slog cancern till igen, och denna gången hårdare än någonsin. Jag och min mamma spenderade hela dagar hos henne på sjukhuset, men hon sov för det mesta. Den 20 februari 2016 somnade hon in. Ett datum jag aldrig glömmer.” 

Det största ärr Moa bär med sig är hennes utbrändhet, hjärntröttheten, som hon lever med varje dag, även som närstående. När familjen fick beskedet var det Moa som ville vara den starka, finnas där för hela familjen och för sina morföräldrar. Hon hoppade av gymnasiet, det var som att hon pausade sin egen framtid för att behålla sin mormors. 

“En överlevnadsinstinkt, skulle jag tro om jag fick reflektera över det idag. Jag tog på mig rollen som stark redan från början och intalade oss alla att ‘detta klarar vi, inget snack om saken’. Jag minns att istället för att visa mig svag, så gick jag ut i skogen, grät, skrek och slog på träd med en pinne så hårt jag bara kunde.” 

Det Moa förstått i efterhand är att hon där och då inte tog hand om sina egna känslor överhuvudtaget. Hon satte på sig en mask och höll humöret uppe för sin familjs skull. När de bröt ihop fanns Moa där med en gång. Men när hon bröt ihop, då försäkrade hon sig om att ingen såg.

“Jag önskar att jag kunde säga att jag fått bra stöd. Att hela familjen fått det. Men tyvärr så är det inte fallet. Ingen såg oss. Ingen frågade oss om vi behövde hjälp.

Jag var bara barnet under denna tiden, jag skulle inte ens ha behövt se min mormor så pass sjuk, för det ärrade mig för livet. Ibland önskar jag att någon vuxen bara sagt ‘stopp, idag åker du inte med in till sjukhuset, du behöver vila’. Jag hade säkert varit envis och sagt att jag ska med in, men att någon då envisats tillbaka för mitt eget bästa. Eftersom vi är en väldigt liten familj, så tvingades jag att växa upp väldigt tidigt och hjälpa till med även de svåraste situationerna.”

Moa saknade någon vuxen som såg henne. Som såg att hon bara var barn och inte skulle behöva se eller höra allt som hände. Någon utomstående som kanske bara hade tagit ut henne från rummet på sjukhuset lite då och då, så att hon kunnat få en paus. Någon som förklarade för henne vad som hände, varför det hände och som förklarade alla de miljontals tankar och känslor hon kände.

Moa kom inte i kontakt med Ung Cancer förrän efter hennes mormors bortgång.  

Men det har gett henne mig otroligt mycket att engagera sig som medlemsträffsansvarig. Även om det är svårt att få folk till träffarna där hon bor, så struntar hon i det. Hon fortsätter ändå tack vare den otroligt fina gemenskap som finns på Ung Cancers utbildningar och genom mötesplatsen Kraftsamlingen. 

“Har fått så många nya vänner som kan relatera till vad jag gått igenom. För mig, betyder det verkligen allt.” 

Livet efter hennes mormors bortgång har varit och är tuff. Livet kommer aldrig mer bli detsamma. Och Moa är inte ensam. För varje cancerbesked är vi ännu fler som står bredvid. Ännu fler som drabbas utan att faktiskt vara sjuka. Under september lyfter Ung Cancer därför de unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig. För att visa att vi finns och att ingen är ensam. Vi är vännerna, syskonen och föräldrarna. Vi är de som står bredvid.


Liknande inlägg

”En av mina sista kurer skrek jag rakt ut att jag inte orkar mer, jag ville avsluta behandlingen.”

För lite mer än ett år sedan fick Tuva Onsten beskedet cancer. Vad hon trodde var covid-19 med symtom som...

Läs mer
Cancerkunskap

”Cancer fanns inte i min värld. Varför jag? Varför nu?”

Såma Tillakoy delar med sig av sin cancerhistoria i våra sociala medier. Läs hennes text här. ”Hej alla! Mitt namn...

Läs mer
Cancerkunskap

Lukas armband symboliserar sista vinterdagarna med sin pappa

Lukas Lindbergs pappa drabbades av cancer hösten 2019 och gick bort knappt ett år senare. I år har Lukas designat...

Läs mer
Jag vill bidra

Din gåva gör skillnad

Tack vare din gåva kan vi fortsätta minska ensamhet och ge personligt, ekonomiskt och rehabiliterande stöd

Ge en gåva