AKTUELLT

Skrivet: 3 mars, 2021

Kitty fick inte säga ett sista hejdå till sin pappa

“Pappa fick inte ta emot besök hans sista vecka i livet och då var han i kritiskt tillstånd. Han dog utan oss.” 

Kittys pappa Göran diagnostiserades med lungcancer efter att han haft en lunginflammation under våren 2019. Bara ett år senare gick han bort, mitt under pandemin. 

“I början fungerade strålningen och cellgifterna, tumören minskade ganska fort. Jag var gravid med min dotter under tiden och försökte vara hos pappa så mycket jag kunde. Jag försökte stötta honom och se till att han åt när han mådde dåligt.” 

Slutet av Kittys graviditet och förlossning var otroligt tuff, både hon och barnet riskerade livet. Hennes pappa fanns med och stöttade henne men hade samtidigt börjat få ont i benet och fick ingen riktig hjälp.

“En kväll när han skulle resa sig från soffan bröt han benet. Det visade sig att han hade fått skelettcancer som spred sig fortare än vi och läkarna först hade trott.” 

Satte sig själv åt sidan

Kitty satte sig själv åt sidan och fokuserade på att hjälpa sin pappa. Hon ringde läkarna för att få tydligare svar, stöttade sin mamma som inte fick gehör av Görans läkare. I januari när Göran blev inlagd var de med på sjukhuset så mycket de kunde. Kitty tog med sig barnen för att hennes pappa skulle få träffa barnbarnen, hennes son hade en väldigt nära relation med sin morfar och det kändes viktigt att de fick chans att träffas. Men när pandemin eskalerade förändrades läget. 

“ När han åkte in i slutet av april 2020 sa läkarna först att det var stabilt. Men bara tre dagar senare sa de att det var bäst för oss att komma, läget var kritiskt. Den veckan var sista gången vi fick träffa honom. I maj gick han bort utan oss.” 

Kitty ringde sin pappa varje dag för att prata och hålla honom sällskap, framförallt ringdes de på kvällen för att hennes son skulle få säga godnatt. Men i slutet orkade han inte heller ringa eller använda sin telefon. 

“Trots att pappa först var emot det lyckades jag ordna en kurator till honom, men den fick han inte heller ha kvar i slutet. Och när hans kropp började lägga av fick vi inga svar varför. Jag är så trött på sjukvården för det känns som att vi inte fått den hjälpen vi förtjänar. Jag förstår att vi inte är de enda patienterna men vi fick inte den hjälp och stöd vi behövde och det känns.” 

Otillräckligt stöd från vården

Den oro som dessutom fanns på grund av covid-19 gjorde situationen extra svårt. Det var svårt att veta hur man bäst skyddade och stöttade honom samtidigt. Läkarna gav tips och råd men kunde inte ge det stöd som Kitty och familjen efterfrågade, Görans situation var i fokus och de anhöriga sattes åt sidan. 

“Jag prioriterade bort mig själv för att han skulle må bättre, men jag kände mig bortglömd.”

Tiden efter Görans bortgång har varit otroligt tung för familjen. Trots att han gick bort under våren när viruset brutit ut känner ändå Kitty att det finns en lättnad över att han inte behövde uppleva den värsta vågen av pandemin. Sorgen ligger fortfarande färsk och Kitty känner att hon inte ännu hunnit bearbeta det som hänt. 

“Jag trodde inte man kunde må så här dåligt, jag har aldrig känt en sådan här sorg. Det var skönt att få komma tillbaka till jobbet för att få något annat att tänka på men saknaden sitter fortfarande djup. Det största var att behöva ta farväl, jag önskar inget mer än att jag hade fått mer tid med pappa. Men han finns kvar i min son, min fantastiska son som älskade sin morfar och som påminner om honom så mycket.” 

Skrivet av: Ung Cancer

Vill du få stöd?

Vi finns till för unga vuxna som själva drabbats eller lever nära någon som drabbats av cancer.

Få stöd