stöd oss

Skrivet: 20 april, 2022

”En av mina sista kurer skrek jag rakt ut att jag inte orkar mer, jag ville avsluta behandlingen.”

För lite mer än ett år sedan fick Tuva Onsten beskedet cancer. Vad hon trodde var covid-19 med symtom som förkylningar och trötthet visade sig i stället vara Hodgkins lymfom.

”Jag hade haft covid-19 tidigare under 2020 och tänkte att min trötthet och återkommande förkylningar kunde bero på det. Men när jag var hos läkaren i februari 2021 upptäckte man en knöl på vänster sida av halsen. Jag skickades direkt till Akademiska för prover. Jag försökte vara så positiv som möjligt innan vi fick några besked men när läkaren ringde upp och sade att proverna inte var bra kände jag mig traumatiserad. Min pappa hade samtidigt blivit inlagd på grund av en tuff halsfluss så tanken av sjukhus gjorde att jag mådde väldigt dåligt.”

Något som gjorde henne tryggare var att hennes familj redan kände flera läkare på sjukhuset. En av onkologerna som dessutom behandlat hennes farfar när han var sjuk i leukemi fanns vid hennes sida när nya prover skulle tas. Proverna visade att det var klassisk Hodgkins Lymfom stadie 3A med spridning i halsen, runt lungorna och magen.

Tid att ställa sig in på att det var cancer

”Från februari till mars hann jag ställa in mig på att det var cancer. Det var skönt att veta vad det faktiskt var, framförallt när det fanns personer runt omkring mig som inte tog mitt mående på allvar. Trots att läkarna berättade att behandlingen var tuff och att det inte var bråttom att starta ville jag köra i gång direkt. På mammas födelsedag, bara en vecka efter att jag fått diagnosen, startade behandlingen.”

Tuvas behandling började med stor dos cellgifter, först intravenöst och sedan tabletter i sju dagar följt av en mindre dos intravenöst dag 8. Efter två behandlingskurer gjordes sedan en utvärdering som visade att cancern försvunnit. Men för att vara säker gjordes två kurer till och efter totalt fyra månader var hon klar.

”Det finns inga bättre människor än personalen på Akademiska, alla borde vara som de på onkologen. Det fanns alltid lösningar på problem, de oroade sig aldrig för småsaker och hade en väldigt bra förståelse. Även om jag inte klagat så mycket har det varit kämpigt. Två gånger har jag känt att jag inte orkade. En av mina sista kurer skrek jag rakt ut att jag inte orkar mer, jag ville avsluta behandlingen. Min sköterska sa att det var okej att gråta. Samtidigt var det som att jag inte hade tid till sådana känslor, inte tid att tänka hur det skulle sluta.”

Mat blev viktigt

Cytostatikan påverkade smaklökarna och Tuva som älskar att laga mat behövde i stället vara väldigt försiktig med vad hon åt. Det konstanta illamåendet på grund av cellgifterna gjorde det svårt att äta annat än neutrala smaker och rätter. Tuva minns en gång när de hade beställt pizza och att det kändes märkligt när hon blev tvungen att salta pizzan för att känna någon smak.

”Det blev viktigt att tänka på vad jag åt så att jag inte förstörde det jag faktiskt tycker mycket om, även om jag alltid kunde äta det jag kände att jag var sugen på.”

En viktig regel i familjen var också att vi alltid skulle fira när något bra hände. Oavsett om det var positiva svar på blodprov eller en röntgen. Det kunde vara restaurang eller bara något litet, men det var viktigt att unna sig.

I juni 2021 var sista behandlingen och tiden efter cancern har gått upp och ner. Även om Tuva orkade träna under stora delar av hela behandlingstiden och nu har fått tillbaka mycket energi behöver hon fortfarande vila varje dag för att orka. Att umgås med vänner och vara social har också varit tufft. Det har inte funnits mycket energi till att träffa folk. Samtidigt känner hon att det hade varit bra om vänner kommit på besök för att peppa henne.

Cancerbaksmällan har dessutom visat sig i form av rädsla för återfall

”För bara några veckor sedan hittade jag en liten knöl på halsen. Det var en körtel som svullnat och det gjorde mig väldigt nojig. Mina läkare försäkrade mig om att det inte var något farligt men de var snälla och bokade in en röntgen för att vara helt säkra. Har varit på så risigt humör på grund av det. Jag kände att jag blev knäpp av att vara hemma, som tur var kunde vi boka in några dagar skidsemester bara för att få komma bort och tänka på annat.”

Tuva har delat med sig på sociala medier vad hon har gått igenom. Både för att få upprättelse av dem som inte trodde henne och för att få sprida ordet. Det har varit ett sätt att kunna berätta och ge uppdateringar till vänner och familj i stället för att behöva svara på samma frågor om hur hon mår och hur det gått med behandlingen.

”Det följde sig naturligt att dela med sig, ett sätt att lyfta att man inte ska ta livet för givet. Jag har nått ut till min nära och kära och kommer fortsätta berätta för dem men jag vill samtidigt nå ut till fler. Jag vill nå ut och berätta att man kan ta sig igenom en sådan här behandling. Man klarar mer än man tror. En barndomsvän var hemma hos oss en gång under behandlingen, vi satt och skrattade jättemycket när hon sa till mig ’hur kan du sitta och skratta när du är så sjuk?’. Jag trodde inte att jag hade ett sådant jäkla anamma i mig, kroppen orkar mycket men psyket är viktigare än man tror. Det är viktigt att må bra.”

För den som vill veta mer om Tuvas resa så fortsätter hon uppdatera om livet efter cancern på sitt konto @tuvaonsten.


Liknande inlägg

”Cancer fanns inte i min värld. Varför jag? Varför nu?”

Såma Tillakoy delar med sig av sin cancerhistoria i våra sociala medier. Läs hennes text här. ”Hej alla! Mitt namn...

Läs mer
Cancerkunskap

Lukas armband symboliserar sista vinterdagarna med sin pappa

Lukas Lindbergs pappa drabbades av cancer hösten 2019 och gick bort knappt ett år senare. I år har Lukas designat...

Läs mer
Jag vill bidra

Anna lyfter in skogens läkande krafter i ett av årets nya armband

Anna hade precis börjat på sitt drömjobb på ambulansen när hon, bara 24 år gammal, fick beskedet bröstcancer. I år...

Läs mer
Jag vill bidra

Din gåva gör skillnad

Tack vare din gåva kan vi fortsätta minska ensamhet och ge personligt, ekonomiskt och rehabiliterande stöd

Ge en gåva