AKTUELLT

Skrivet: 15 december, 2025

Emelies berättelse – ”att förlora ett syskon är som att förlora en kroppsdel”

Under mina år inom vården har jag sett många personer och familjers liv rasa samman. Men jag hade inte kunnat föreställa mig att vårt liv också skulle göra det. Att vår familj skulle drabbas och krossas. Att just min lillebror, 26 år gammal och mitt i livet, skulle bli sjuk. Hjärntumör.

Den 24 januari 2024 delade min lillebror Oscar sin berättelse här. Då hade han precis fått reda på att flera nya tumörer hade hittats. Han sattes in på ny behandling och vi visste att den var palliativ. Men vi visste inte i vilken rasande fart allt skulle gå i.

Utan att googla visste jag för mycket redan från början. Jag visste att han skulle tas ifrån oss alldeles för tidigt. Men jag hoppades, hoppades att forskningen skulle gå framåt och att när han återigen blev sjuk så skulle det ha kommit en ny behandling. Men det gjorde det inte.

Att stå vid sidan och se sin lillebror och bästa vän gå igenom allt från operation, strålning, cellgifter, biverkningar går inte att förklara. Jag levde med en ständig stress och oro över att något skulle hända. Telefonen låg vid min sida dygnet runt. Redo om han behövde mig. Jag var med Oscar på nästan alla läkarsamtal, operation, strålningar. Jag försökte göra allt för att underlätta hans vardag, men jag kände mig otillräcklig ändå. Jag kunde ju inte få honom att bli frisk eller må bättre. Det var många gånger jag önskade att det var jag som hade blivit sjuk i stället, att de känslorna hade varit lättare att acceptera än att stå vid sidan om helt hjälplös. Och jag har känt en sådan skuld emot Oscar. Att jag kunnat göra roliga saker och vad jag vill. Att jag var den som fick leva vidare men inte han. Första tiden var det så illa att jag inte kunde göra något utan att få dåligt samvete.

Mitt i allt detta var jag gravid och fick min första son. Det var svårt att känna glädje fastän jag längtat efter att bli mamma. För hur kunde jag vara glad och lycklig när det värsta som kunde hända hänt. Men jag tror att det lite blev räddningen för mig. Jag fick vara hemma och föräldraledig i över ett år. Vi träffade Oscar flera gånger i veckan, pratade varje dag, åkte i väg tillsammans. Och att se hur mycket han älskade min son är något jag kommer bära med mig livet ut. Men det är också en sorg. Min son kommer aldrig ha egna minnen ifrån sin morbror. Bara bilder och minnen vi skapar åt honom. Att dom inte kommer äta glass tillsammans, spela fotboll, åka till Stockholm och kolla på Hammarby. För hur förklarar man för ett barn som nu är 3,5 år att vi åker till kyrkogården så du kan äta glass med Oscar och att han nu är i himlen? Att han varje gång han ser mig ledsen frågar om jag saknar Oscar och att ett så litet barn ska behöva trösta sin mamma.

Vi fick inte ens tre månader tillsammans med Oscar efter det sista bakslaget. Det gick oerhört fort. Kvällen 5 april 2024 tog cancern honom ifrån oss. Han hade precis fyllt 29 och jag 32 år. Någon sa till mig ”att förlora ett syskon är som att förlora en kroppsdel”. Jag känner så väl igen mig i det. Syskonrelation är en av de relationer som förväntas vara längst, syskon ska bli gamla tillsammans. Nu ska jag lära mig leva utan honom, utan en kroppsdel som jag haft hela livet.

Vissa dagar går okej, andra dagar får jag ta timme för timme eller minut för minut. Vissa är en kamp att ens ta sig upp ur sängen. Jag har kraschat, börjat jobba, kraschat igen. Och så kommer det nog alltid att vara. Jag kommer aldrig acceptera vad som hänt, men jag känner en tacksamhet att vi fick 29 år tillsammans även om jag av hela mitt hjärta önskat det var mer. Och ska jag hitta något positivt under dessa år så är det att sjukdomen fick oss att komma ännu närmare varandra.

Till sist. Till dig som står vid sidan av den som sörjer. Det finns inget rätt eller fel. Men snälla, dra dig inte undan. Du kommer kanske inte få svar på flera timmar, dagar eller veckor. Om du ens får något. Säg inte att den som sörjer ska höra av sig om denna vill ha hjälp med något. Jag tror det är oerhört få som orkar det, jag gjorde inte det. Kom hem, ring, skriv. Erbjud dig göra saker. Stort som litet. Det kan vara jobbigt och den som sörjer är inte samma person som tidigare, men behöver dig mer än någonsin Vi är nu inne på vårt andra år utan Oscar och sorgen är fortfarande lika påtaglig, även om den akuta fasen lagt sig. Allas liv går vidare och det är ensamt. För här står jag kvar, utan den enda lillebrorn jag hade.

Ta hand om er och varandra.
/Emelie

Skrivet av: Ung Cancer

Är du i behov av stöd?

Ung Cancer finns till för unga vuxna cancerdrabbade och närstående mellan 16-30 år. Vi ger våra medlemmar möjlighet att få rehabilitering, stipendier för att få ekonomin att gå ihop och få träffa andra och uppleva en gemenskap i en tid då det är lätt att känna sig ensammast i världen.

Få stöd