AKTUELLT
Aktuell kategori
Andra kategorier
Skrivet: 29 mars, 2022
”Cancer fanns inte i min värld. Varför jag? Varför nu?”
Såma Tillakoy delar med sig av sin cancerhistoria i våra sociala medier. Läs hennes text här.
”Hej alla! Mitt namn är Såma Tillakoy och jag är 24 år gammal. Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Den 20 juli 2020 fick jag diagnosen Hodgkins Lymfom som innebär cancer i lymfkörtlarna. När läkarna upptäckte min cancer så hade den spridit sig från underkroppen till hela överkroppen. Jag var då i tredje fasen.
Jag hade massor med tankar och frågor i huvudet och kunde knappt ta in vad läkarna sa. Allt kom som en chock. Det gick inte att ta in. För svårt att förstå.
Hur kunde jag ha fått cancer? Jag som faktiskt varit frisk hela mitt liv, från att alltid ha varit den glada, sociala och målinriktade tjejen som studerade som lärarstudent till att få cancerbeskedet och bli tvingad att pausa livet på en och samma dag.
Vem som helst kan drabbas av cancer, det påverkar alla och ingen förtjänar att få det, varken behöva gå igenom det eller inte heller se någon närstående gå igenom det, men sommaren år 2020 var då allt förändrades för mig.
Den 20 juli 2020, den dagen, den platsen, den stunden glömmer jag aldrig. Jag blev tom i kroppen. Medans jag sörjde min bästaväns plötsliga bortgång av Corona och sedan få cancerbeskedet på det var extremt tufft.
Det som började med en förkylning
Allt började i början av 2020 då jag fick en förkylning som aldrig gick bort. Allt från sömnlösa nätter till smärtfyllda dagar av gråt och skrik, någonstans i det hela förstod jag att något inte var sig likt. Det var något som inte stämde, då jag fick blodtrycksfall, svimmade ofta och kunde knappt resa mig upp ur sängen. Att tänka sig att jag var cancersjuk då, den tanken slog mig aldrig. Jag har ju varit frisk så länge jag har kunnat minnas. Cancer? Det fanns inte i min värld. Varför jag? Varför nu?
Det första halvåret under 2020 var den värsta tiden jag har upplevt i hela mitt liv.
Runt slutet av maj, efter många röntgenundersökningar och massa prover så misstänkte läkarna att det var cancer.
Efter många förberedelser blev det äntligen dags för min första cellgiftsbehandling den 17 augusti 2020. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Rädslan blev ännu värre med tiden, men jag kände mig även på något sätt tacksam att jag fick möjlighet åt att bli behandlad, då det finns många därute som inte har fått samma möjlighet som mig.
Även fast det var tufft att veta att kroppen skulle förändras och att jag skulle tappa allt hår så blev det tillslut bara något jag var tvungen att gå igenom.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig
Veckan innan min första cellgiftsbehandling behövde jag gå igenom en till operation. Det här var min fjärde operation under två månaders tid.
Dom opererade in en ven-port på högra sidan av min bröstkorg, tack vare den kunde vi behandla min cancer. Allt från cellgifter, till blodprov, till blodtransplantationer, till vätskedropp, till smärtstillande etc.
Under operationen fick jag lugnande medicin, starka smärtstillande och var vaken under hela operationstiden. Vid ett tillfälle kramade jag hårt om en sjuksköterskas hand och grät. Jag var livrädd och orolig, hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig. Det var då allt slog mig.
Det var som att jag fysiskt var där på operationsbordet men att jag psykiskt var någon annanstans. Jag kunde höra allt runtomkring mig men förstod inte vad som skedde. Idag känner jag mig stolt när jag tittar tillbaka på allt jag har behövt gå igenom.
Den första cellgiftsbehandlingen – vad skulle hända nu?
Den 17e augusti 2020 började jag min första cellgiftsbehandling, men det enda jag kunde tänka på var mitt hår, min kropp, min hälsa, vad kommer att hända nu? Hur kommer jag att klara av allt det här?
När jag kom till sjukhuset, var familjen med mig men jag kände mig fortfarande orolig. Jag var livrädd över att få börja min första cellgiftskur. Jag kände mig spyfärdig hela tiden under behandlingens gång. Mina katastroftankar tog över.
Det nya kapitlet i mitt liv började där och då. Jag försökte påminna mig om att jag var ett steg närmare åt att bota cancern, men samtidigt rädd då det var en av dom tuffaste dagarna i mitt liv. Hela behandlingen tog 6 timmar och pga. Corona turades familjen om att vara med mig i behandlingsrummet då resten fick vänta utanför.
Mina ärr representerar mig
Mina ärr representerar allt jag har behövt gå igenom senaste tiden. Idag, när jag tittar på mina ärr så känner jag stolthet över dom. Det tog tid för mig att acceptera dom, men det gick tillslut.
Mina ärr finns på kroppen av en anledning och kommer alltid att göra det. Det är det vackra med det hela. Förhoppningsvis, kommer jag kunna berätta om allt det här för mina framtida barn.
Blicka tillbaka
När jag tittar tillbaka blir jag direkt illamående. Där och då när den där bilden togs höll jag på att kräkas vilken sekund som helst. Jag hade tagit minst 20 tabletter före behandlingen och behövde ta dom för att skydda kroppen mot cellgifterna.
Då hade jag redan varit där i två timmar och inväntande dom två resterande timmarna. Jag fick en smörgås av min sjuksköterska så att jag kunde få i mig något. Det är just det med cellgiftsbehandlingarna, illamåendet slår till när som helst, vart som helst utan förvarning.
Då kanske många sitter där och tänker, men varför har hon peruken på sig på sjukhuset? Det var mitt sätt att anpassa mig till allt som fick mig att inte må lika dåligt över. Jag ville varken se mig själv sjuk eller se mig själv utan hår. Min mamma rättade oftast till peruken medans jag låg och sov under behandlingen. Det var något jag ville att hon skulle göra, då det fick mig att tänka på annat där och då.
Ett nödvändigt ont
När jag tittar tillbaka på bilder så får jag en klump i magen. Jag har verkligen en hatkärlek relation till sprutorna. Allt jag börjar tänka på smärtan när jag använde dom. Sprutorna var väldigt nödvändiga och förstärkte mitt immunförsvar, då vi som har gått igenom cellgiftsbehandlingar har lågt immunförsvar.
Efter att jag använt sprutorna ett tag så fick jag ont och blåmärken av dom. Sprutorna hjälpte till att stimulera upp dom vita blodkropparna i kroppen som utstrålade sig från ryggmärgen i kroppen. Det är det som ökar immunförsvaret, då dom vita blodkropparna ökar och immunförsvaret förstärks.
Efter min första cellgiftsbehandling så låg mitt immunförsvar under 0,01 i totala leukocyter (vita blodkropparna), vilket motsvarar att en frisk person ska ha ett immunförsvar som ska ligga mellan 3-8 i totala leukocyter. Detta klargör på något sätt varför cancerpatienter som går igenom cellgiftsbehandlingar får väldigt lågt immunförsvar och blir infektionskänsliga.
Främst, den dagen då jag åkte in med ambulans blev smärtan bara värre och värre. Jag kunde knappt gå eller röra mig utan hjälp, det var som att jag trodde att jag skulle dö av smärta. Jag minns att jag skrek av smärta medans tårarna bara rann ner från kinderna, hela kroppen blev på något sätt förlamad av all smärta.
Det var en obeskrivlig smärta som bultade ända från ryggen ner till benen som jag aldrig upplevt tidigare. Det kändes som att mitt skelett var på väg att explodera. Det var då min sjuksköterska från ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) som tog hand om mig berättade om att jag hade fått förlossningssmärtor, då sprutorna visade sig ge någon form av allergisk reaktion i kroppen. Detta gjorde så att jag behövde åka in med ambulans. Läkaren förklarade att kroppen hade fått en överstimulering av vita blodkroppar, vilket var grunden till smärtan.
Mitt liv idag
Den här bilden togs bara några månader efter min första cellgiftsbehandling. Den här bilden symboliserar på något sätt mitt nya jag. Jag började känna igen mig själv när jag tittade i spegeln. Tänk vad jag har behövt gå igenom.
Tänk att just min venport räddade mitt liv. Kan ni tänka er? Det var tack vare cellgifterna som gjorde att jag blev frisk. Utan min Ven-port hade jag inte kunnat få cellgifterna och då hade tumören inte gått att bota.
Idag må jag vara frisk men cancern har fortfarande satt sina spår som drabbat mig fysiskt och psykiskt. Som en biverkan av cellgifterna och kortisonet blev jag nyligen diagnoserad med nekros. Det gör att blodet inte cirkulerar som det ska. Det är något jag får leva med helt enkelt och behandlas för idag.
Jag är stolt över mig själv, min kropp och mitt psyke. Det har inte varit lätt, men värt varenda slit genom åren. Tack kroppen för att du tog dig igenom sjukdomen och all den smärta som du behövt gå igenom. Tack kroppen för att du väljer att kämpa vidare än idag.
Avslutningsvis, vill jag tacka min fina familj, mina föräldrar, mina syskon, min pojkvän, min släkt, mina kära vänner och sedan vill jag dessutom tacka sjukhuspersonalen som har gjort ett extremt bra jobb. Tack för att jag får dela med mig av min resa, men sist men inte minst #fuckcancer.”
Vill du få stöd?
Vi finns till för unga vuxna som själva drabbats eller lever nära någon som drabbats av cancer.
Få stöd