AKTUELLT

Skrivet: 5 mars, 2021

”Även om hon var en stark person tror jag att ensamheten hade gjort henne ännu sjukare.”

Tidigt 2018 fick Karlas syster sitt cancerbesked, 24 år gammal. Millaray, eller Mia som hon också kallades, gick bort bara två år senare i februari 2020. Hela familjen var samlad hos henne. Något som inte varit möjligt om hon gått bort bara veckor senare, när pandemin hunnit bryta ut. 

“Allting började tidigt 2018, min syster hade börjat få ont i höften. Mia var i kontakt med vårdcentralen flera gånger men avfärdades varje gång. De sa att det bara var en inflammation och hon fick svaret att komma tillbaka om det blev värre. Det var inte förrän en naprapat hade skickat henne vidare som det verkligen togs på allvar och man konstaterade att hon hade cancer.” 

Karla minns hur hela familjen fanns med henne från start. Även om det fanns perioder där det var intensivt är hon tacksam att hennes syster alltid hade någon hos sig. Millarays vänner fanns också med henne. 

“Vid varje behandling kunde någon vara med henne. Bara tanken av att hon skulle behöva vara helt isolerad och gå igenom det här ensam känns hemskt. Det gjorde så mycket för oss att få vara med. Att vi kunde få vara med på plats och försöka skydda henne och hennes integritet, att bara få vara med henne.” 

Tiden efter Millarays bortgång

Kort efter att Millaray hade gått bort bröt pandemin ut i Sverige. Karla minns tiden efteråt som surrealistiskt. Samtidigt som hennes värld stannade upp gjorde världen utanför också det. För Karla var det som en tröst att allt annat stod still med henne. Hon fick chans att andas ut och låta sorgen ta plats. 

“Pandemin har fört med sig mycket som varit tungt för många. Men för mig var det som cancerbeskedet gjorde att allt sattes i perspektiv, inget i livet är självklart. Jag fick tid för min sorg, när jag pratade med psykolog pratade vi om ensamheten jag kände i att förlora min syster inte om ensamheten som pandemin har orsakat många andra.” 

I sorgen har Karla och hennes familj pratat om hur det hade sett ut om Millaray hade levt längre. Hur svårt det hade varit att inte ha möjlighet att vara med henne på det sättet de var. Det gav henne en stor tankeställare kring ansvaret man har gentemot varandra och sina medmänniskor. 

Tacksam att systern inte behövde uppleva pandemin som sjuk

“Jag är tacksam att Mia slapp uppleva det här. Hade hon varit sjuk nu hade hon behövt gå igenom det här ensam. Även om hon var en stark person tror jag att ensamheten hade gjort henne ännu sjukare, att vi kunde hjälpa henne och finnas där kändes viktigt.” 

Pandemin påverkar inte bara de som är under aktiv behandling och redan är i kontakt med sjukvården. Karla minns hur det var för hennes syster när de först kom i kontakt med sjukvården. Det var svårt för Millaray att få hjälp i tid.

“Hur ser stödet ut om man blir sjuk nu? Det stödet vi fick från palliativa vården var fantastisk men på vårdcentralen fanns inte det stödet eller förståelsen på samma sätt, vare sig för min syster eller för mig som närstående. Detta var innan en pandemi, jag kan bara tänka mig hur det skulle kännas att behöva skjuta på besked och läkarbesök, den oron och stressen man känner redan från början. Hur ser bemötandet ut för de som är för unga för att få cancer idag? ” 

Skrivet av: Ung Cancer

Vill du få stöd?

Vi finns till för unga vuxna som själva drabbats eller lever nära någon som drabbats av cancer.

Få stöd