stöd oss

Skrivet: 25 september, 2020

“Att vara ung vuxen närstående är inget jag skulle önska någon att behöva uppleva, inte ens min värsta fiende.”

Sara var 13 år när insjuknade hennes pappa i cancer. Strax över ett år senare gick han bort. Det stöd hon hoppades kunna få fanns inte, istället kände hon att hon föll mellan stolarna och blev bortglömd av vården. 

“Att vara ung vuxen närstående är inget jag skulle önska någon att behöva uppleva, inte ens min värsta fiende. Det är ett rent helvete om man får säga så. Hela ens värld vänds upp och ner, du lever i en konstant oro om vad som kommer hända.”

Under tiden hennes pappa var sjuk försökte Sara leva på som vanligt för att slippa tänka på det. Men när han gick bort stängde hon av helt och isolerade sig från alla andra. Allt blev ett mörker, livet kändes meningslöst. Hon höll på mycket med idrott som yngre och sporten blev som en frizon för att kunna tänka på annat. Det gjorde dock att hon ignorerade skador och när kroppen sa ifrån. Samtidigt som hon förlorade sin pappa var hon därför även tvungen att sluta idrotta för hennes kropp inte längre orkade. 

“Jag visste inte vem jag var längre. Ibland ville jag inte leva längre, det var något jag skämdes över, vilket jag även gör idag. Överlag var man dock bara tom inombords, jag kände egentligen ingenting. Jag stängde av. Men samtidigt så kunde man vara full av känslor. Man pendlade mellan att vara arg för att just pappa blev sjuk och dog, ledsen för att han är borta för gott. Ibland önskade man att det var en själv som dog istället för pappa. Jag skämdes över det mesta jag kände, och var livrädd för att prata med andra om alla känslor.”

Efter hennes pappas bortgång kände Sara att hon tappade bort sig själv. Hon kände sig började känna sig utmattad både fysiskt och psykiskt, att leva i konstant rädsla och sedan behöva bearbeta sorgen tär på en. Mycket av detta finns fortfarande kvar, och hon kan fortfarande känna tröttheten psykiskt i sociala sammanhang. Hon träffade flera olika kuratorer men det var svårt att hitta någon som hon fann tillit till och kände sig trygg med. Hon kände sig bortglömd av sjukvården, som att hon föll mellan stolarna. Det var ingen som förklarade vad som skedde, det fanns inget långvarigt stöd efter bortgången heller utan det behövde man sköta själv. Istället hittade hon en stödgrupp genom en präst. 

“Det som hjälpte mig mest var en stödgrupp med andra unga som hade förlorat en anhörig eller levde med en sjuk anhörig. Det hjälpte mycket att få träffa och prata med andra som var i liknande sits, de förstod på ett annat sätt och jag kände en tillhörighet. Jag kände sig inte längre ensam.” 
Livet efter hennes pappas bortgång har varit och är tuff. Livet kommer aldrig mer bli detsamma. Och Sara är inte ensam. För varje cancerbesked är vi ännu fler som står bredvid. Ännu fler som drabbas utan att faktiskt vara sjuka. Under september lyfter Ung Cancer därför de unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig. För att visa att vi finns och att ingen är ensam. Vi är vännerna, syskonen och föräldrarna. Vi är de som står bredvid.


Liknande inlägg

Månadens givare september – SC Styling

På lagret i Uppsala ryms alla typer av tillbehör och delar för att kunna styla din bil. Ett glatt gäng...

Läs mer
Jag vill bidra

Känslan att stå bredvid en av de människorna man älskar mest medan hon kämpar för sitt liv.

Sara Ehrlund är 28 år och bor tillsammans med sin sambo i Stockholm. Hösten 2018 drabbades hennes mamma av cancer,...

Läs mer
Kampanj

“Har fått så många nya vänner som kan relatera till vad jag gått igenom. För mig, betyder det verkligen allt.”

Hösten 2013 drabbades Moas morfar av hudcancer. Kort därefter fick även hennes mormor ett cancerbesked, akut leukemi. Då var bara...

Läs mer
Kampanj

DITT BIDRAG GÖR SKILLNAD

Det finns många sätt att bidra och göra skillnad. Ge en gåva, starta en insamling eller bli volontär.

Jag vill veta mer