AKTUELLT

Skrivet: 25 mars, 2018

Att leva med smärta

Jag har ett tag velat skriva ett inlägg om smärta. Jag vill berätta hur ont det gör. Hur ont jag har i kroppen. Hur varje lem värker av svaghet. Att ont i magen 90 procent av min vakna tid. Hur tumörer trycker på nerver som får mig att gråta av smärta. Hur jag får ont i bröstet av att gå upp för en trappa och hur hela min vardag då styrs av hur min kropp mår. Värk, trötthet, illamående, ångest och smärta.

Jag känner mig fången i min egen kropp. Men det är såklart inte bara fysiskt. Tvärtom går det fysiska att hantera, iallafall de smärtor jag kan hitta en orsak till. För det kan jag inte alltid. Ofta får jag ont i ryggen när magen krånglar, eller tryck över bröstet när ryggen ger vika. Fantomsmärtor är nästan det värsta. Men en får ingen förklaring till varför. Varför i helvete fick jag ont i magen nu när jag bara åt en tallrik fil? Varför hugger det i bröstet en dag då jag varken har ångest eller cellgifter i kroppen? Listan kan göras lång… Och det är svårt. Det är svårt att acceptera att vissa frågor kan en inte få svar på. Svårt att inte lyssna på varenda liten signal kroppen ger och inte bli rädd. Det är verkligen svårt. Svårt att leva med smärta.

Det är inte bara fysiskt.

Och som sagt, det är inte bara fysiskt. Smärtan i själen kommer och går även den, men den är alltid närvarande. Som ett regnmoln som förföljer mig. Ibland är det några meter bakom, lurar i skuggan, hanterbar, och då ibland kommer den ikapp, parkerar rakt över mig, dränker mig. Ångest. Över allt jag inte kan göra. Över allt jag inte kommer att uppleva. Ångest över att inte få vara med.

Det är så mycket en tar för givet i livet. Drömmar en burit med sig sen barnsben som en ser som självklara. Att få jobba med något jag trivs med… Vara självständig… Spara pengar, ha husdrömmar, skaffa barn… Barn. En stor dröm som tagits ifrån mig…

Jag kan inte prata om det hela tiden

Men även det går inte att prata om hela tiden. Jag kan inte gråta hela tiden. Det går inte. Så jag biter ihop. Jag försöker fokusera på det positiva. Jag försöker tänka på det jag har och det jag har att se fram emot. Njuta av stunder. Stunder som innehåller skratt och värme och ingen smärta. Men det är svårt. Det är en kamp varje dag.

Jag kämpar varje minut. Det kanske inte syns på mig. Men jag kanske inte berättar om varenda liten grej. För det går inte. Då skulle det vara det enda jag pratade om. Och jag är så trött på det. Jag är så jävla trött på att prata om mina smärtor. Så jävla trött på att behöva tröst. Jag är så jävla trött på att vara ett offer. Ett offer för den här jävla sjukdomen. Jag är så trött.

Men jag behöver prata om det. Och ibland behöver jag skrika. Skrika ut hur jag mår, skrika ut min smärta. Så det gör jag nu. Jag sparkar, slår och skriker mig hes.

/Emilia Ivarsson, drabbadmedlem i Ung Cancer. Ta del av fler berättelser från medlemmar här.

Skrivet av: Ung Cancer

Vill du få stöd?

Vi finns till för unga vuxna som själva drabbats eller lever nära någon som drabbats av cancer.

Få stöd