AKTUELLT
Aktuell kategori
Andra kategorier
Skrivet: 11 december, 2021
Julen för en ung cancerdrabbad mamma
Allt står stilla samtidigt som allting rör på sig och förändras. Utanför har snön börjat falla, marken är hård av frost, minusgraderna sjunker alltmer och ljusstakarnas strålar blänker i fönstret. Affärerna har börjar plocka fram chokladkalendrar, paradisaskar, polkastänger och julmusiken har börjat att spela överallt. De flesta runt omkring pratar om julklappar, julbak, julpyssel, jul då de ska vara ledig från jobbet och njuta av tiden med nära och kära.
Julen är snart här igen och den gör sig påmind överallt, även hemma hos oss. Jag har alltid älskat julen och ja skulle nog säga allt som hör den till. Det är min favorithögtid och har alltid varit. Tror det är för att den har fokus på gemenskap, den har då alltid haft det hemma hos oss. Vi har alltid firat jul tillsammans med familjen. Oavsett ålder har juldagarna alltid inneburit att träffa familjen och de närmaste släktingarna. Jag har alltid älskat det. Att det verkligen får vara barnenshögtid, ja min då kanske också, blir som 5 år gammal igen när det nalkas jul.
Undra hur min son kommer se på julen, vad kommer han att känna, hur kommer han att vilja- och hur kommer han att få fira den?
När vi fick vår son blev livet komplett
Julen år 2019 var jag höggravid och 5 dagar senare kom han, vår första son till världen. Julen fick en ännu finare betydelse och livet blev komplett.
Tiden gick och vi var i en underbar bebisbubbla. Tills vi efter månaders med vårdslarv fick veta att knölen i mitt bröst och armhåla inte var hormonrelaterat. Det var aggressiv bröstcancer. Då var sonen 7 månader gammal och det kändes som att världen stannade och bebistiden var förbi. En resa mellan liv och död började, en resa som vi tänkte skulle ha börjat lugna sig i juli i år då jag tog min sista cytostatika tablett. Efter 1 år med behandlingar skulle jag bli fri. Då kom nästa smäll och vi fick värsta tänkbara beskedet i oktober.
Cancern är tillbaka och finns nu i min lever, FAN. Min cancer klassas i dagsläget som spridd, obotlig och väldigt snabbt dödlig. En cancerdiagnos jag har fått som 27 år gammal, mitt i livet. När vi trodde att vardagen skulle börja återgå igen, att vi skulle få andas mera, hämta krafter, hitta tillbaka till vår nya verklighet och få känna oss som vilken familj som helst… Nej då kom detta. Världen stannade igen, paniken, ångesten. Gråten som vägrade sluta tårarna från att rinna ned för kinderna och göra ögonen helt igensvullna. Mer besked, undersökningar, väntan, beslut, sorg, mer beslut, ändrade planer, nålstick, biopsier. Oktober kom lika fort som den var förbi.
Vår värld stannade
Världen stannade inte, bara vår för en stund. Sedan kickade livet igång och tvingade oss att leva, för cancern försvinner ändå inte, liksom livet. Cancern slutar inte leva bara för att vi skulle ha stängt in oss och vi hade aldrig levt om vi bara stängt in oss heller.
Julen som vi i år hade sett framemot skulle bli ”normal” och bestå av problem i klass med vad en ska köpa för julklappar eller vem som ska laga vilken maträtt till årets julbordsknytkalas. Det har bytts ut problem i klass med rädsla över att detta kan vara den sista julen. Jag hade hoppats att få kunna umgås med familjen och njuta av att vara lediga tillsammans, fri att göra vad vi vill. Att få längta efter ledighet tillsammans. Den blir inte så, för istället kommer jag återigen få behandling, vara sjukskriven och vara bunden till sjukhusbesök. Kommer få känna biverkningar som begränsar mig och min familj utan att jag kan styra över det. Detta drabbar inte bara mig utan alla runt omkring. Cancern tar inte hänsyn till att det är jul, den tar inte hänsyn till någonting alls.
Julen i år
Jag ser i år på julen med samma spänning och värme som alltid. Över att veta att sonen kommer få träffa tomten, han kommer ha fullt med människor runt om sig som älskar honom och mina känslor kring gemenskapen kommer aldrig försvinna. Jag njuter av alla stunder jag får vara med och jag vill tro att det sker mirakel. Jag njuter av att få julpynta med min son, baka, köpa julklappar och planera pyssel. Vi försöker se det fina i allt istället för det fula, hålla huvudet mer än ovanför vattenytan och se till vad jag har istället för saker jag inte kan kontrollera. Jag väljer att fokusera på kärlek.
Men jag ser inte bara julen med glädje längre, inte än. Jag sörjer också, jag sörjer över alla människor som inte får uppleva julen med sina nära och kära. Över de som inte klarat sig ur cancerns grymma grepp, de närstående som tvingas leva med en stol tom vid bordet som alltid kommer stå där utan den de förlorat, alldeles för tidigt. Jag vet att jag inte kan ta deras smärta och jag vet också att vad jag än säger så kan jag inte lindra. Men jag vill att ni ska veta att ni finns i mina tankar!
Jag må ha spridd cancer nu men jag hoppas om några år att jag kan komma tillbaka och säga att jag tack vare forskningen ännu lever och mår bra. Att min familj inte behöver ha en tom stol utan att jag kan få överföra jultraditioner och skapa nya traditioner med min son och min familj.
Jag älskar julen och det, du ditt cancerhelvete, det kan du aldrig ta ifrån mig!
Kram
Från en ung cancerdrabbad mamma
—
Mikaela berättar sin cancerresa och den påverkar livet runt henne. Cancern tar inte julledigt. Hjälp oss minska ensamheten bland unga vuxna i jul. Swisha lussebullepengen här.
Vill du stötta Ung Cancers arbete?
Läs mer om vad du kan göra för att stötta Ung Cancers arbete här.
Jag vill bidra