• Få stöd
• Jag vill bidra
• Cancerkunskap
• För Företag
• Armband
• Sök

Stäng

Meny

Cancer. För unga vuxna som plötsligt tvingas leva med eller nära sjukdomen stannar livet upp. Varje år drabbas 800 unga vuxna av cancer och för många ser julens önskelista inte ut som tidigare år. Ung Cancers medlem Mikaela Hjärtström har skrivit upp en sak på sin önskelista, att hålla cancern i schack för att hon ska få vara med hennes son när han växer upp.

“Det är natt ute, inne lyser julgranen upp vardagsrummet och ute strålar månens sken mot den vita snön som bäddat in hela gården. Julen gör sig påmind och ännu ett år finns jag med, min plats vid köksbordet på julafton kommer inte att vara tom i år.

För tre år sedan skrev jag en text inför jul för Ung Cancer där jag hoppades få finnas kvar flera jular till och kunna återkomma med den glada nyheten. Jag är tacksam över att kunna skriva detta för att visa att jag ännu finns med för att skapa traditioner för min son även denna jul. Den högtid som alltid varit och för alltid kommer vara, min absoluta favorithögtid. Känslan av gemenskap och att få ge är bland det bästa jag vet. Samtidigt som jag ännu är kvar här, är jag räddare nu för att detta ska vara min sista jul än vad jag var för tre år sedan. Cancern tar över mer och mer av min kropp, forskningen hänger inte riktigt med i den takt jag behöver och frågan över hur länge kroppen orkar är ett faktum.

Jag har varit obotligt cancersjuk i spridd trippelnegativ bröstcancer sedan min son var bara 6 månader gammal. Med andra ord så har alla hans julaftnar innefattat en cancersjuk mamma. Vi försöker år efter år att göra högtiden lite bortom verkligheten för att han ska kunna vara lite som vilken fyraåring som helst där ute. Planera behandlingar för att ge min kropp och knopp de bästa förutsättningarna att vara så pigg som möjligt.

Jag älskar att se hans fullkomliga övertygelse att tomten finns, att tomtenissen nu bor hos oss och att allt han kryssar i på sin önskelista, det kan han få. Även fast han kryssar i hela leksakskatalogen och nog lika fort glömmer bort alla saker han önskat sig. Magin sätter inga gränser för hur barn får ihop fantasin och den lilla egna verkligheten de lever i. Jag önskar att livet kunde vara så och allt det onda kunde försvinna med hjälp av önskningar. För det enda jag har på min önskelista är att hålla cancern i schack för att jag ska få vara med min son när han växer upp. Det finns inget i hela världen jag önskar mig mer än det. Hur många gånger jag än skriver ned det på en önskelista eller skriker det rakt ut under dessa år, vet jag att min önskelistas magi inte går att se. Vi får fortsatt leva i den konstanta rädslan över att fortsatta behandlingar fallerar och att tiden jag har kvar närmar sig sitt slut.

Jag har sett dem som blivit mina vänner och bekanta få sina liv släckta på grund av denna sjukdom. Jag vet familjer där en plats är tom vid årets julbord, en plats där deras mamma, fru, dotter, syster, barnbarn och vän suttit för bara ett år sedan. Där sitter nu ingen, bara minnet av dem kvar i hjärtat hos deras nära.

Cancer är en fruktansvärd sjukdom som inte stannar för någon, oavsett ålder. Cancern sveper in likt en orkan och det enda vi drabbade och våra nära kan göra är att försöka stå enade tillsammans! Hitta hopp, tro på läkare, kasta oss ut i nya studier, söka efter vägar framåt. Även om det ibland känns som att jag går i två meter djup snö, i motvind, kommer jag ALDRIG sluta gå. Den glöden, viljan att leva, kärleken till mina nära, den kan cancern aldrig ta ifrån mig.

Jag fortsätter att även detta år skriva och skrika att det enda jag önskar mig är att få tid. Jag fortsätter att göra julen till en magisk högtid för min son. Jag fortsätter att få höra hans nynnade på lucialåtar och Hooja. Jag fortsätter att se hans pyntade av julsaker spridda i hemmet. Jag fortsätter hoppas på ytterligare jular med dem jag älskar. Jag fortsätter hoppas att min stol vid nästa års julbord fortfarande fylls av mig.

Om jag blundar hårt nu och lyssnar kan jag höra min sons andetag bredvid mig än, jag finns här, jag är kvar än.”

Text och bild: Mikaela