Bröstet kändes hårt, men jag kunde inte riktigt känna någon avgränsad knöl. Än idag är jag tacksam över att jag tog känslan på allvar och kontaktade vårdcentralen, som remitterade mig vidare till bröstmottagningen.
Redan veckan efter fick jag en tid. Jag undersöktes, gjorde mammografi och därefter ultraljud. Jag minns hur jag låg på britsen och började gråta när läkaren konstaterade att det fanns en större förändring i bröstet.
En biopsi togs, samtidigt som man försökte lugna mig med att det fortfarande kunde röra sig om en godartad cysta eller något annat ofarligt. Jag fick veta att svaret skulle komma inom två veckor. Jag minns att jag skämtsamt sa att om allt såg bra ut behövde jag inget återbesök, ett telefonsamtal skulle räcka så att jag slapp åka från jobbet.
Några dagar senare kom ett brev hem. Jag hade fått en ny tid på bröstmottagningen och det stod särskilt markerat att jag gärna fick ta med en anhörig.
Där förstod jag. Jag har cancer.
Den 10 juni 2026 fick jag, på egen begäran via telefon, beskedet bekräftat. Jag hade drabbats av bröstcancer. Det visade sig vara en aggressiv och snabbväxande trippelnegativ metaplastisk bröstcancer.
Min första tanke var: “Jag? Hur kan jag ha cancer?”
Det kändes omöjligt. Jag kände mig frisk, stark, pigg och full av energi. Att höra de orden var det mest omtumlande jag någonsin varit med om. Tankarna gick fram och tillbaka. Ena stunden försökte jag hålla modet uppe genom att tänka att de säkert bara skulle operera bort tumören och att allt sedan skulle vara över. Nästa stund förstod jag att det inte skulle bli så enkelt. Jag var desperat efter en quick fix. Men det finns sällan några snabba lösningar när det kommer till cancer.
Jag ville inte acceptera situationen. Jag ville inte ha cancer och jag kände inte att jag hade tid för cancer. Jag hade inte valt det här. Samtidigt slog det mig att ingen någonsin väljer att få en cancerdiagnos.
Under de första dagarna tillät jag mig själv att bryta ihop. Jag grät, var arg och kände mig maktlös.
Det kändes som att livet plötsligt sattes på paus, medan världen omkring mig fortsatte som vanligt.
Men efter några dagar bestämde jag mig för en sak: Jag tänker inte låta cancern definiera vem jag är.
I början sökte jag desperat efter någon att känna igen mig i. Jag googlade, pratade med AI och letade på TikTok efter unga kvinnor som genomgick samma sak. Jag hade ingen nära anhörig eller vän som haft cancer, så min bild av sjukdomen kom främst från tragiska artiklar och filmer.
Jag visste inte vad som väntade. Skulle hela mitt liv förändras? Skulle jag bli svag? Skulle jag behöva bo på sjukhus? Var cancern spridd? Skulle jag ens bli frisk?
Plötsligt tvingades jag förstå att cancer är något som drabbar människor varje dag, över hela världen. Jag hade svårt att begripa hur andra klarade det. Samtidigt insåg jag hur mycket det hade betytt för mig att hitta andra unga kvinnor som berättade öppet om sin resa. Därför valde jag själv att börja dokumentera min egen resa på TikTok. Jag ville sprida kunskap om att bröstcancer faktiskt kan drabba unga kvinnor. Jag ville skapa igenkänning och hjälpa andra att känna sig mindre ensamma.
De första videorna var obehagliga att publicera. Jag var rädd och sårbar. Men jag ville äga min egen berättelse. Jag ville att människor skulle få höra den från mig, istället för att själva dra slutsatser när de såg mig komma och gå från sjukhuset eller när håret började falla av.
Min första fråga till läkaren var: “Kommer jag att tappa håret?” Svaret var ja. Just där och då kändes det som det värsta tänkbara beskedet.
När håret väl började falla av blev det betydligt svårare än jag hade föreställt mig. Helt ärligt kändes det som att jag förlorade en del av min identitet.
Jag kände mig inte som mig själv längre.
Det svåraste var att förlora delar av det som jag själv förknippade med min kvinnlighet. Även idag är det något jag tycker är jobbigt. Samtidigt är jag tacksam över att leva i en tid där forskningen har kommit så långt som den har gjort. Det finns fantastiska peruker och hjälpmedel som kan skapa en känsla av normalitet i en situation som annars känns både tuff, orättvis och skrämmande.
När allt detta hände möttes jag av ett enormt stöd från familj, vänner och arbetskollegor. Jag är oerhört tacksam för varenda person som funnits där längs vägen. Deras stöd har betytt mer än jag kan beskriva.
Den första tiden bestod av många undersökningar. Läkarna ville bland annat undersöka om cancern spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan. På magnetkameran såg man något som väckte oro, men biopsin visade lyckligtvis att det inte var någon spridning.
Vid en datortomografi upptäcktes även förändringar på levern, men ytterligare undersökningar visade att dessa var godartade.
Innan behandlingen började hade jag ingen aning om vad som väntade. Skulle jag klara mig själv? Behövde jag flytta hem till mina föräldrar? Skulle jag må fruktansvärt dåligt? Jag visste inte. Eftersom behandlingsstarten sköts upp på grund av äggfrysningen hann jag tänka mycket på framtiden, på biverkningarna och på den långa vägen tillbaka till ett friskt liv.
Om jag ska vara helt ärlig har cytostatikabehandlingen gått bättre än jag vågat hoppas. Jag har varit trött, orkeslös och haft en ledvärk som inga värktabletter riktigt hjälpt mot. Men i övrigt har jag försökt leva så normalt som möjligt.
Efter sex behandlingar gjorde jag en ny MR-undersökning. Tumören hade halverats i storlek.
Behandlingen fungerar. Det gav mig hopp.
Samtidigt ser ingen dag likadan ut. Vissa dagar är jag den positiva Jennifer som ser framåt och fokuserar på nästa steg. Andra dagar vill jag bara lämna min kropp eftersom allt känns för tungt.
Till och från har det nästan varit mer krävande mentalt än fysiskt. Ibland har jag känt att hela min integritet har försvunnit. Som om min kropp inte längre är min egen.
“Här är min kropp. Gör det ni måste göra”.
Det har gått lite mer än tre månader sedan jag fick mitt besked. Samtidigt känns det som att livet före cancern tillhör någon annan.
Om allt fortsätter enligt plan kommer jag att genomgå totalt 18 cytostatikabehandlingar. När jag skriver detta har jag gjort hälften. Därefter väntar operation. Resultatet från operationen kommer sedan avgöra nästa steg. Om det fortfarande finns cancerceller kvar kan ytterligare behandling behövas. Om inte, väntar strålning.
Det enda jag önskar mig är att bli frisk. Det märkliga är att många av de problem man tidigare lade energi på känns helt oviktiga idag. Perspektiven förändras när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Man inser hur värdefull tiden faktiskt är.
Om det är något jag tagit med mig hittills så är det vikten av inställning. Det betyder inte att man måste vara stark hela tiden eller tänka positivt varje dag. Tvärtom. Det måste få vara upp och ner. Man måste få vara ledsen, arg och rädd. Men försök att leva så mycket som möjligt ändå.
Ta vara på dagarna. Ta emot hjälpen omkring dig. Och ge aldrig upp hoppet.
Det gör inte jag.
