Jag och mamma bodde själva i en 3:a eftersom min mamma och pappa är skilda sedan länge och mamma separerade från min styvpappa i mina tidiga tonår. På grund av detta var det bara jag och mamma i vardagen, på högtider och så vidare. Vi var med andra ord väldigt nära inpå varandra mer eller mindre hela tiden. Jag hade precis tagit studenten och jag flyttade ut strax därefter. Jag fick mitt första riktiga jobb på den lilla lokala ica-butiken och jag var väldigt exalterad över mitt nya kapitel som tagit fart.
I november samma år slutar jag jobbet och ser att min dåvarande sambo står utanför och väntar på mig i sin bil. Jag promenerade alltid till jobbet annars, så jag blev glatt överraskad. Väl i bilen förstår jag att något är väldigt fel. Han är allvarlig och håller mig i handen medan vi kör iväg. Jag blir ledsen redan där, även fast jag inte har en aning om vad som ligger bakom hans beteende. Han kör inte hem oss, utan tar oss hem till mamma. Hon sitter vid köksbordet och väntar på oss. Här får jag panikkänslor och börjar bara störtlipa. Mamma har nämligen i flera år haft problem med sin mage. Hon har haft magkatarr flera gånger, men bara några veckor efter jag flyttade hemifrån var smärtan så illa att vi fick ringa ambulansen. På grund av smärtan som uppstått ville läkaren kolla vidare på mammas mage och bokade in henne för undersökning någon vecka senare. Hon gick dit själv. Läkaren kände och klämde på mammas mage och ställde frågor - men ville skicka hem henne med smärtstillande. Nu känner inte ni min mamma, men min mamma är inte en person man kunde köra med. Hon accepterade inte vad läkaren sa och anklagade honom för att vara lat och obrydd (antagligen med betydligt fulare vokabulär än så). Hon vägrade acceptera ännu en magkatarr-diagnos. Han gjorde ett ultraljud till slut. Under ultraljudet hittade man 2 cancertumörer på mammas ena äggstock.
Mamma blir inbokad för operation på Linköping universitetssjukhus. Jag och mammas två bästa vänninor var där under tiden hon skulle opereras. När de öppnar upp mamma ser de att mamma även har över 100 små tumörer utspridda över sin bukhinna. Dem tar bort de största tumörerna, men inser ganska fort att tumörerna på bukhinnan måste ”skrapas” bort - och inte kan opereras bort eftersom bukhinnan är så pass känslig. De gör ett försök, men lyckas inte. De får sy ihop mamma igen.
Tyvärr gör läkaren som opererar mamma ett misstag. Exakt vad minns jag inte, men det resulterade i en ganska allvarlig infektion i mammas mage.
Efter bara ett par cellgiftsbehandlingar, får man pausa behandlingen för att försöka råda bukt på infektionen i magen. Problemet var alltså att mamma var för svag för att ta emot cellgifterna, eftersom infektionen blev för stor. Läkaren berättade att hon skulle dö utav cellgifterna om hon fortsatte behandlingen. Mamma och vården gjorde sitt bästa för att råda bukt på infektionen, men det lyckades inte. Efter cellgifter och infektionen var mamma bara skinn och ben. Blåmärken över hela kroppen och sår på armarna efter alla stick. Jag kände inte igen henne längre. Vi hade nått tiden där det inte gick att rädda henne. Infektionen blev inte bättre och cancern spred sig uppåt.
Mamma berättade att det inte fanns något mer de kunde göra.
Vi stämde läkaren för hans misstag till IVO, men det var nog mest av ilska. Vem som helst kan begå misstag. Jag tror inte att läkaren var slarvig, bara mänsklig, även om många andra av mammas anhöriga skyller hennes död på hans misstag.
Cancern spred sig till mammas lungor och hon behövde hjälp att andas, så de satte henne i en respirator. Det jag fortfarande inte minns, är när hon tappade förmågan att prata. Hon bara slutade vara kontaktbar. Jag ville säga hejdå, men det blev liksom aldrig något tillfälle för det.
Allt detta skedde under loppet av 8 månader. Allt gick så fort och jag vet inte om jag ens hann reagera på det faktum att jag skulle förlora henne. Jag upplevde att alla bara gav upp. Mamma hade inte dött än och alla sa åt mig att jag skulle börja rensa hemma hos mamma, planera begravningen och ta långledigt från jobbet.
Men hon var ju inte död än? Ingen har sagt att hon ska dö?
Jag vet fortfarande inte om det var dålig kommunikation till mig, eller om jag var i total förnekelse.
Mamma blev så svag till slut att hon såg ut som en 100-åring. Hon låg i sin sjukhussäng med en slang i halsen och det lät som att hon fick kämpa för varje andetag. Jag fick ganska mycket kritik av människor här, men jag träffade henne knappt under denna perioden. Inte för att jag inte ville, men för att hon skrämde mig. Det såg ut som något taget ur en skräckfilm. Det var inte min mamma som låg där längre, det var bara hennes skal. I mitt huvud var hon redan borta och ute i vinden.
Jag får ett samtal en vanlig morgon, mamma har gått bort vid soluppgången. Vid detta laget blir jag inte ens ledsen, hon var redan borta. Vi åker in till sjukhuset och där har de lagt mammas kropp i ett annat rum, kammat hennes hår, sminkat henne, och tänt ljus. Det var ingen som förberedde mig på detta - och aldrig har jag hört någon prata om att detta sker. Jag blev förskräckt av synen. Det är meningen att man ska få en fin bild av personen som gått bort på detta sättet, men det hjälpte mig inte alls. Jag förstår tanken bakom det, men är väldigt ledsen över att jag inte visste detta tidigare. Då hade jag aldrig gått in i det där rummet.
Jag är mammas enda barn och eftersom mamma är skild tog jag ansvaret för att ordna allting efter mammas död. Hennes lägenhet skulle rensas, begravningen skulle planeras, försäkringsbolag skulle ringas, anhöriga skulle informeras och så vidare.
Jag började inte sörja ordentligt förrän ett år efter, mitt på ett arbetspass på en förskola. Jag började få panikångestattacker med en timmes mellanrum. Jag sjukskrev mig.
Det finns nog ingenting att säga när det gäller att förlora den viktigaste personen i ens liv. Man blir aldrig densamma riktigt. Världen är lite gråare utan mamma. Men jag läste någonstans att bästa sättet att hedra sin mamma, är att ta hand om hennes barn. Så det ska jag göra.
