Först fick jag en blindtarmsinflammation och en gallblåseinflammation. Sedan började jag få bölder på kroppen, och en av dem vid ögat blev så allvarlig att den hade kunnat orsaka bestående skador. Under en relativt kort period behövde jag genomgå flera operationer. Ingen kunde förklara varför allt detta hände.
Till slut blev jag tvungen att fatta ett beslut som krossade mitt hjärta. Jag sa upp mig från mitt arbete och flyttade hem till Sverige. Att lämna Kenya var otroligt svårt. Jag hade hittat ett liv jag älskade, men min hälsa gjorde att jag inte hade något val.
Väl hemma hoppades jag på att livet skulle återgå till det normala, men istället blev mina symtom allt fler och värre. Jag vaknade genomblöt av nattliga svettningar, hade återkommande värk i kroppen, var ständigt trött och började gå ner i vikt. Jag sökte vård både på vårdcentralen och sjukhuset, men ingen kunde hitta orsaken. Varje gång jag gick därifrån kände jag samma frustration.
Jag visste att något var fel. Jag visste bara inte vad.
Känslan av att något var fel ville inte släppa, tvärtom blev den bara starkare under våren och försommaren 2023. När jag dessutom drabbades av bältros i maj satt jag hos läkaren i tårar. Jag kände en enorm desperation och frustration och bad henne hjälpa mig att ta reda på vad som var fel. Då kom jag att tänka på den lilla ärta i mitt vänstra bröst som jag haft en tid. Läkaren undersökte mig och skickade en remiss till mammografi.
Efter mammografin ville läkarna göra ett ultraljud. Medan läkaren undersökte bröstet såg jag hur hennes ansiktsuttryck förändrades. Hon blev allvarlig och tyst, och jag förstod direkt att något inte stod rätt till. Jag frågade vad hon såg. Hon svarade att hon såg mikroförkalkningar, något som indikerar bröstcancer. Det var första gången ordet cancer nämndes. Jag blev chockad, men samtidigt kände jag en märklig lättnad. Kanske hade jag äntligen fått en förklaring till alla symtom jag kämpat med i över ett år.
Läkarna tog flera vävnadsprover från bröstet och upptäckte även misstänkta förändringar i armhålan, där de också tog en biopsi.
Två veckor senare fick jag ett första besked: proverna visade ingen cancer.
Glädjen blev dock kortvarig. Läkarna förklarade att provsvaret inte stämde överens med bilderna från ultraljudet. De var fortfarande övertygade om att något var fel och beslutade därför att ta nya biopsier.
Ytterligare två veckor senare befann jag mig i Dublin tillsammans med en vän. Vi satt på en pub när jag öppnade min journal i telefonen. Jag trodde att även det andra provsvaret skulle vara normalt. Istället läste jag orden som förändrade mitt liv.
”PAD redovisar från punktionen i bröstet en invasiv bröstcancer, grad 3, med spridning till lymfkörtlarna i armhålan”
Jag bokade första bästa flyg hem från Dublin. Bara några dagar senare träffade jag mitt vårdteam, och allt gick väldigt fort. Eftersom behandlingen behövde starta omgående fick jag påbörja en fertilitetsbehandling direkt. Jag tog hormonsprutor och 17 ägg kunde frysas ned inför framtiden. Jag fick en Picc-line och samtidigt gjordes flera undersökningar för att se om cancern hade spridit sig. Väntan på de svaren var den värsta tiden i mitt liv. Jag låg hemma hos mamma och pappa och hade grov dödsångest.
När beskedet äntligen kom visade det sig att cancern inte syntes någon annanstans i kroppen. För första gången sedan diagnosen vågade jag känna hopp.
I augusti 2023 började cellgiftsbehandlingen. Den första behandlingen gav mig svåra biverkningar. Munnen fylldes av blåsor, jag kunde knappt äta eller dricka och huden reagerade kraftigt. Läkarna valde därför att byta till ett annat cellgift.
Ca 2 v efter första behandlingen valde jag att raka av mitt långa blonda hår för att donera det. Jag ville hellre raka av det än att se det falla. På det sättet kände jag att jag hade lite kontroll. Detta var fruktansvärt.
När jag förlorade håret, förlorade jag en del av min identitet.
Trots den tuffa behandlingen försökte jag leva så normalt som möjligt. Jag fortsatte arbeta och träna rugby. Rugby har alltid varit en stor del av mitt liv och min största passion. Att fortsätta spela blev ett sätt att kämpa vidare och hålla fast vid mig själv, det hjälpte mig att behålla förståndet.
Men i oktober tog det tvärstopp. Då sa kroppen ifrån med full kraft på det mest påtagliga sättet.
Efter en rugbymatch fick jag hög feber och svår smärta i armen där min PICC-line satt. På sjukhuset konstaterades att jag hade drabbats av både blodförgiftning och en blodpropp. Jag blev svårt sjuk och låg inlagd med 41 graders feber medan läkarna kämpade för att få infektionen under kontroll. Till slut togs PICC-linen bort, och först då började jag bli bättre.
Efter detta insåg jag att det inte gick att köra på som vanligt längre, jag behövde sakta ner och lyssna på min kropp. Jag blev sjukskriven från mitt arbete och slutade spela rugby.
Detta blev ännu en förlust i en period då sjukdomen redan hade tagit så mycket ifrån mig. Att inte kunna vara aktiv längre blev som en identitetskris för mig.
Ju fler behandlingar jag fick, desto tröttare och mer energilös blev jag. I slutet av hösten bar benen mig knappt längre, det var en utmaning att gå från sängen till soffan.
Cellgiftsbehandlingarna blev snart en del av min vardag, med en ny behandling var tredje vecka. Jag hade nästan alltid en vän eller familjemedlem vid min sida. Deras stöd betydde mer än ord kan beskriva och gav mig styrkan att fortsätta kämpa, även de dagar då allt kändes som tyngst.
I januari 2024 var det dags för mastektomi av mitt vänstra bröst. Jag hade haft en känsla under hela hösten att cellgiftsbehandlingen inte hade fungerat som den skulle. Tumören kändes större, men jag försökte intala mig att det bara var inbillning. Tyvärr hade min magkänsla varit rätt.
Efter operationen fick jag veta att tumören hade fortsatt växa trots behandlingen. Cancern var spridd över ett område på cirka 18 centimeter i bröstet och åtta lymfkörtlar innehöll fortfarande cancer. Beskedet skrämde mig oerhört. Om tumören hade fortsatt växa, hade cancern då också hunnit sprida sig till resten av kroppen? Det stod klart att jag behövde fortsätta behandlingen. Det som först var tänkt att bli några månader utvecklades till ytterligare nästan ett år med cellgifter och målinriktad behandling.
Beskedet att jag behövde fortsätta behandlingen i nästan ett år till, samtidigt som jag insåg hur aggressiv min cancer faktiskt var, påverkade mig enormt psykiskt. På bara några månader hade tumören gått från att vara omkring två centimeter stor till att täcka nästan hela bröstet, trots flera månaders cellgiftsbehandling.
Att förstå hur snabbt cancern hade utvecklats gjorde mig livrädd. Jag började gå hos en psykolog och påbörjade behandling med antidepressiva läkemedel. Min kropp var också hårt medtagen. Jag var ständigt utmattad och hade väldigt lite energi kvar efter allt jag gått igenom.
Bara några veckor efter operationen drabbades jag dessutom av ännu ett bakslag. Det opererade området blev plötsligt intensivt rött och jag fick snabbt hög feber. Jag och min pappa åkte direkt till akuten, där ett sepsislarm utlöstes. Det visade sig att jag hade fått bakterier i blodet efter operationen.
Efter en vecka på sjukhus med intravenös antibiotika återhämtade jag mig och kunde fortsätta behandlingen. Därefter påbörjade jag 15 strålbehandlingar mot bröstet samt hormonbehandling, vilket försatte mig i klimakteriet.
Under resten av 2024 varvades sjukhusbesök, cellgiftsbehandlingar, provtagning och röntgenundersökningar. I november 2024 fick jag min 27:e och sista cellgiftsbehandling. Det var ett ögonblick jag hade kämpat för i över ett år. Men även om behandlingen var över, var resan långt ifrån slut. När den sista cellgiftsbehandlingen var över trodde jag att den värsta tiden låg bakom mig.
Men då började en ny kamp, kampen att försöka ta mig tillbaka till livet.
För mig har livet efter cancer på många sätt varit lika utmanande som själva behandlingen. Kroppen bär på konsekvenserna av allt den gått igenom. Den har förändrats, har nya gränser och jag har tvingats lära känna den på nytt.
Jag står fortfarande på hormonbehandling och har försatts i kemiskt klimakterium, en behandling som kommer att pågå i tio år. Behandlingen medför biverkningar som ledsmärta, hjärntrötthet och humörsvängningar. Huden runt bröstet är stram och smärtsam efter strålbehandlingen, vilket har lett till ytterligare operationer. Min högra höftled har delvis dött till följd av cellgiftsbehandlingen, vilket innebär att jag troligen kommer att behöva en konstgjord led. Det här är några av de fysiska utmaningar jag fortfarande lever med. Men det som kanske är allra svårast är den psykologiska biten. Rädslan för återfall finns alltid med mig.
Jag tänker på cancer nästan varje dag och varje ny smärta eller förändring i kroppen väcker oro.
Jag har gått i terapi i nästan ett helt år för att lära mig hantera dessa tankar. Med tiden har det blivit lättare, men de försvinner aldrig helt.
I dag är jag fri från cancer och går på kontroller var sjätte månad. Jag har fortfarande en lång väg kvar, men jag har börjat acceptera att återhämtningen inte går att skynda på. Den får ta den tid den behöver.
Samtidigt har den här resan förändrat mitt sätt att se på livet. Jag uppskattar saker på ett sätt jag aldrig gjorde tidigare och försöker att inte ta en enda dag för given. Jag har fått ett annat perspektiv på vad som faktiskt är viktigt, och även om cancern tog mycket ifrån mig gav den mig också en större tacksamhet för livet.
Cancern tog mycket ifrån mig. Men den gav mig också lärdom och perspektiv. Livet är skört och varje dag är oerhört värdefull.
