I början av sista gymnasieåret började jag få täta förkylningar i samband med två svullna lymfkörtlar vid vardera nyckelben. Jag visste inte ens vad lymfkörtlar var för något då utan fick först reda på det när jag frågade en vän vad mina knölar kunde vara för något.
Första gången jag sökte vård var genom att ringa 1177 i januari och berätta om mina symptom, vilket för tillfället var huvud- och muskelvärk, feberfrossa samt de svullna lymfkörtlarna. Mina symptom upplevdes inte som brådskande utan jag fick rådet att dricka mycket vätska. I februari åkte jag till vårdcentralens drop in på grund av hosta och smärta i vänster sida bröstkorg. Den ihållande hostan var både rethosta och slemhosta. När den var som värst smakade det blod i munnen och jag fick spyreflexer.
Senare började denna smärta i vänster sida bröstkorg kännas som en svullnad. Mitt höga CRP (blodets infektionsvärde) tillsammans med mina andra symptom (som inte var förkylningssymptom förutom hostan) gjorde läkaren misstänksam på att jag kunde ha lymfom. Jag visste inte vad lymfom var för något då heller utan läste det först i min journal, så jag sökte upp det. ”Lymfkörtelcancer”.
Jag har aldrig upplevt en sådan stark känsla av rädsla tidigare
Jag har aldrig upplevt en sådan stark känsla av rädsla tidigare eftersom jag, som många andra, snabbt kopplar ordet cancer till döden. Det är ett så laddat ord.
Efter detta var det många besök hos vårdcentralen för att testas för bland annat körtelfeber och sköldkörtelinflammation, vilket jag inte hade. Mina föräldrar följde med mig till varenda vårdbesök framöver eftersom vi var så oroliga. En annan läkare trodde att jag hade akut bronkit, skrev ut antibiotika och hostmedicin, vilket var ett lugnande besked för oss alla. Symptomen blev lindrigare under de tio dagarna som jag tog antibiotikan, men därefter kom de tillbaka.
I mars återvände vi till vårdcentralen eftersom smärtan i vänster sida av bröstkorgen hade förvärrats, det kändes som att någon högg mig med en kniv varje gång jag andades.
Jag fick rådet att prova en Ipren-kur och blev hemskickad eftersom mitt CRP hade gått ner, men inte helt. Vid nästa vårdcentralsbesök hade mitt CRP gått upp igen så läkaren skrev en lungröntgenremiss. Efter röntgen samma dag blev jag uppringd av en annan läkare från vårdcentralen som sa att man ser en förstorad lymfkörtel mellan mina lungor på röntgenbilderna och att de rekommenderar skyndsam vidare utredning. När jag läste i min journal såg jag att det stod att remissen som jag hade fått heter SVF, vilket jag sökte upp. ”Välgrundad misstanke om cancer”. Jag tror att jag tar tillbaka det jag skrev tidigare, detta var nog den starkaste känslan av rädsla som jag någonsin har känt.
Fyra dagar senare började utredningen med blodprover, läkartid, PET/CT röntgen och operation av en lymfkörtel samt samtal om att frysa in ägg, allt på ungefär en vecka på Sahlgrenska sjukhus. En vecka efter operationen, samma dag som vi flyttade, fick jag diagnosen Hodgkins lymfom. Den här perioden var den värsta i hela mitt liv, ovissheten under utredningen och när man väntade på svar var brutal.
När jag hade fått diagnosen kunde jag operera in en port att få behandlingen genom och börja med äggprocessen. Den bestod av undersökningar, sprutor och till sist utplocket som var den värsta smärtan jag har upplevt hittills. Därefter kunde den första behandlingen börja, samma vecka som jag egentligen skulle ha åkt till Prag med mina vänner.
Min behandling bestod av sjukhusbesök måndag till torsdag var tredje vecka där jag fick cellgifter och de två veckorna efter behandlingen bestod av sjukhusbesök tre dagar i veckan för att ta blodprover samt ett avslutande läkarbesök inför den kommande behandlingen. Jag fick även mediciner och sprutor från sjukhuset som jag skulle ta själv hemma för att förebygga vissa biverkningar.
Två veckor senare rakade jag av mitt hår och började använda min peruk. Jag hade flera i min närhet som rakade av sitt hår nästan samtidigt som mig för att visa sitt stöd.
Det jobbiga var när jag fick reda på att jag skulle tappa mitt hår
Det jobbiga var när jag fick reda på att jag skulle tappa mitt hår och när jag började tappa det. Tiden där emellan och efter upplevde jag inte som så pass jobbig. Det är först nu, efter mina behandlingar, som det börjar kännas jobbigt igen. Jag tappade det mesta av mina ögonbryn och ögonfransar trots att lite var kvar men det har jag nästan tyckt varit jobbigare än att tappa håret på huvudet.
Fyra dagar efter den andra behandlingen hade jag bal med skolan, något som jag var nära att missa på grund av biverkningarna. Jag ramlade nämligen ihop i duschen kvällen innan och kände mig inte helt återhämtad efter det, men det vände bara några timmar innan balen som tur var.
Veckan efter det hade jag ytterligare en röntgen för att avgöra hur många fler behandlingar jag skulle behöva och veckan därefter fyllde jag 19 år. Fyra dagar efter den tredje behandlingen tog jag studenten, jag trodde inte att jag skulle ha kul på grund av min situation men det var den bästa dagen i mitt liv. Jag är glad över att jag gick och kunde ha kul trots att jag inte kände mig bekväm eller mådde helt hundra.
På läkarbesöket inför den fjärde behandlingen fick jag reda på att det skulle bli min sista behandling eftersom blodprov och röntgen såg bra ut. Vissa behöver nämligen 6 behandlingar och vissa behöver även strålning, så jag var glad över att min behandling blev så kort som den kunde bli och att jag kunde ha lite ”sommarlov” efter det trots allt. Jag lyckades fira midsommar dagen efter att den fjärde behandlingen var slut, men därefter fick jag en infektion och åkte in till akuten eftersom man behöver göra det om man får feber under en cellgiftsbehandling.
När jag blev frisk hörde Mölndals posten av sig och ville intervjua mig, vilket jag tackade ja till. Det var nervöst men jag är stolt över att jag vågade göra det. Nu försöker jag njuta av sommaren och planerar att ta körkort till hösten samt plugga vidare till psykolog därefter.
Jag har en avslutande röntgen i augusti och om allt ser bra ut ska min port opereras ut. Därefter kommer jag gå på kontroller i två års tid. Trots att denna period var tuff både fysiskt och mentalt så kunde jag på något sätt andas ut eftersom det fanns en tydlig plan att följa, jämfört med under utrednings-perioden. Hjärnan är även inställd på att bara överleva för att kunna ta sig igenom behandlingen, så många tankar och känslor har kommit först nu, efter behandlingarna.
Min kropp har gått igenom så mycket under den här tiden
Min kropp har gått igenom så mycket under den här tiden, så jag försöker vara snäll mot den, men jag ska inte ljuga om att jag inte ser på den annorlunda nu. Det är inte lätt att tappa sitt hår och få ärr på kroppen mot sin vilja som en tonårstjej. Biverkningarna har inte heller varit lätta eftersom de har varit oförutsägbara och varierat mellan behandlingarna. Hjärnan kan vilja göra något men kroppen säger ifrån, då får man helt enkelt lyssna på den trots att det känns trist. Vissa saker kunde man göra själv och andra saker kunde sjukhuset göra för att lindra biverkningarna, men ibland gick det inte hela vägen.
De mest återkommande biverkningarna i mitt fall var yrsel, blåsor i svalget, problem med magen, ont i kroppen och illamående, men dessa varierar från person till person.
Mitt hår har även börjat växa tillbaka sakta men säkert
Idag mår jag hur bra som helst vissa dagar medan andra dagar kan bestå av trötthet, ont i kroppen, jobbiga tankar och känslor, men det är helt okej. Jag försöker komma igång med träning eftersom jag inte har rört mig lika mycket som jag brukar under de senaste månaderna. Mitt hår har även börjat växa tillbaka sakta men säkert.
Jag har missat majoriteten av den sista tiden i gymnasiet, allt ifrån skola till studentresor och fester, vilket känns jobbigt då jag hade andra förväntningar på den tiden. Jag hade planer som jag fick ställa in och ändra om. Jag gjorde mitt bästa trots omständigheterna, vilket är det enda man kan göra i en sådan situation. Jag är ändå tacksam över det jag faktiskt kunde göra, de dagarna jag kunde vara i skolan, att jag lyckades gå på balen och studentdagen eftersom de var mina mål samt att jag fick en fullständig examen.
Jag har även känt att jag inte har rätten att klaga eftersom min cancer har en kort och effektiv behandling i jämförelse med vissa andra cancertyper. Att andra har det värre än mig. Men det jag har gått igenom är fortfarande något som ingen ska behöva gå igenom. Cancer är cancer och alla känslor är okej att känna. Mina tankar har varit motstridiga eftersom jag ibland undrar varför detta hände just mig och andra gånger undrar varför andra med längre eller inga behandlingar inte kunde vara i min sits istället.
Cancer är cancer och alla känslor är okej att känna
Jag är evigt tacksam för min familj, släkt, pojkvän, mina vänner, skol- och sjukhuspersonalen och alla andra för det enorma stödet jag har fått hela vägen. De som har gjort mig sällskap på och efter sjukhuset. Förståelsen från lärarna och hjälpen från sjuksköterskorna. Även alla jag har lärt känna under den här tiden, både på sjukhuset och på distans.
I början var jag tveksam till att gå med i Ung Cancer eftersom jag kände att jag ville gå igenom det här så diskret som möjligt och att ingen förutom mina närmaste skulle veta vad som hände mig. Jag ville inte heller läsa eller höra om något som hade med cancer att göra eftersom jag var så rädd.
Fuck cancer!
Däremot blev jag inspirerad av andra som var med och delade med sig i Ung Cancer att själv göra det, eftersom deras öppenhet hjälpte mig. Jag ville göra samma sak för att både hjälpa mig själv att bearbeta allt som hade hänt, och andra som är i en liknande situation. Nu blir jag bara glad när andra hör av sig för att visa sitt stöd, dela med sig av liknande erfarenheter eller ställa frågor om mina, eftersom jag är väldigt öppen med det jag har gått igenom. Jag har både lärt mig en hel del och lärt känna underbara människor sedan dess. Jag tänker på er alla som har haft eller har någon som helst koppling till denna hemska sjukdom. Drabbad som närstående. Fuck cancer!
/Niyaz
