För 14 år sedan, 38 år gammal, kände pappa en knöl i sin mage.. det visade sig vara en tumör i njuren lika stor som en handboll. Några månader senare fick vi beskedet att det hade hunnit sprida sig till skelettet, första gången jag hörde ordet metastaser. Vi fick veta att han hade obotlig cancer. Hur tar man ens in det? Jag gjorde aldrig det. Pappa hade en fantastisk läkare som hade en plan framåt för att ge mer tid. Jag tänkte hela tiden tid till att hitta något bot mot cancern, forskningen går ju hela tiden framåt. Sedan dess har cancern spridit sig.. metastaser kom till lungorna, till levern och det sista hjärnan. Pappa gick igenom mängder av olika behandlingar med diverse biverkningar. Tills för 2 år sedan hade en person som inte kände pappa aldrig kunnat tro att han var sjuk. Han jobbade ända fram till våren 2023, så otroligt stark.
För 3 år sedan fick pappa ett besked som han valde att aldrig berätta för oss döttrar.. han hade 1, max 2 år kvar att leva. Det fanns inte längre någon behandling för att köpa mer tid.. Det fanns en sak till att prova, cellgifter.. med 10 % chans att det skulle bromsa förloppet. Pappa valde att ta den chansen, trots att han visste att det skulle bryta ner hans kropp. Pappa fick mer tid, 1 år extra levde han men kroppen blev också mer och mer nedbruten. Trots detta såg han alltid framåt. ”Det är som det är” sa han alltid och såg lösningar i allt. När benen inte längre orkade och pappa inte kom upp i traktorn svetsade han ett extra trappsteg så han skulle komma in. Så levnadsglad, positiv och satte alltid alla andra före sig själv.
Fan, pappa kommer dö tänker jag för första gången på riktigt
17 juli 2024 åker pappa in på sjukhus, några dagar innan min systers bröllop. ”Jag ska på bröllop på lördag, ge mig vad som helst” säger han till personalen. Fan, pappa kommer dö tänker jag för första gången på riktigt. Du får inte dö. På bröllopet håller pappa tal. ”Jag önskar er all lycka i framtiden” säger han med gråt i halsen. Jag får gå ut med panikångest.. du kommer inte vara en del av den. Den 16 oktober 2024 gråter jag framför pappa första gången hejdlöst över sjukdomen. Innan har vi alltid varit så positiva, fast vi i 14 år vetat att han har obotlig cancer. Men det går inte längre att vara hoppfull. Jag sitter på golvet framför och leker med min son.. ”jag vill bara att du ska få vara frisk pappa” får jag ur mig. Jag ser hur tårarna kommer i pappas ögon men han kramar och tröstar mig som han alltid gjort, ”jag förstår det” säger han.
9 november 2024, 3 veckor innan pappa gick bort tog han sig upp i traktorn trots att benen knappt bar, men barnbarnen ville ju åka traktor och vad gör man inte för dom?
Lev livet, ingenting är omöjligt
Den 2 december 2024 är vi på sjukhuset sedan några timmar tillbaka för pappa har börjat få andningsuppehåll. ”Du får släppa taget nu pappa, vi klarar oss” säger vi några timmar innan han tar sitt sista andetag. ”Gör ni?” Svarar han. Inombords skriker vi, nej det gör vi inte. Hur ska vi göra det? Hur ska vi klara oss utan dig pappa, en av vår största trygghet i livet? Men så stark han varit under alla år för oss är det nu vår tur att vara stark för honom. Pappa fick se 2 av sina döttrar bli mammor och följa sin yngsta dotter fram på hennes bröllopsdag. Han ville inget hellre än att få vara med och kämpade verkligen in i det sista.. det gör så fruktansvärt ont. Till slut spelade inte envisheten längre någon roll.. cancern vann tillslut, även fast han gav den en rejäl match. 14 år fick pappa. För många kan det låta mycket. Otroligt tacksam är jag för dessa 14 år men också så fruktansvärt arg och ledsen över alla de år vi inte kommer få tillsammans. Jag minns när jag var liten och kunde gråta på kvällarna, ”du och mamma får aldrig dö”. ”Inte på många år, förrän vi är gamla” sa de alltid. Min största mardröm har hänt där en av mina största tryggheter i livet är borta. Pappa är min största förebild i livet och mina barn kommer att få lära känna honom, men tyvärr genom mig. Hur vi någonsin ska kunna klara oss är för mig en gåta jag troligtvis aldrig kommer att förstå, men tvingas lära mig att leva med. Jag älskar dig oändligt pappa och kommer att sakna dig förevigt. Jag ska försöka leva livet dubbelt precis som han vill, för honom och för mig. ”Lev livet, ingenting är omöjligt” har du skrivit på en lapp och det har du visat för oss alla.
/Ida
