Efter några års studier inom låtskrivning och musikproduktion blev Stockholm ett självklart val. Här började jag jobba på Rituals, först som säljare och senare som assisterande butikschef. När möjligheten att bli butikschef dök upp tackade jag ja, och de senaste tre åren har jag haft den rollen, parallellt med musiken vid sidan av.
Jag trivs otroligt bra i Stockholm, mycket tack vare alla fantastiska människor jag lärt känna genom studier och jobb, som idag också är mina vänner.
På fritiden sjunger jag i kören Vasa Gospel. En musikalisk oas som ger mig energi varje vecka. Körsång gör verkligen något med själen, det griper tag och ger en riktig boost.
Den 14 november förändrades allt.
Jag hade sökt vård för försämrad astma och symptom som nattliga svettningar, andfåddhet och viktnedgång. Den dagen gjorde jag en lungröntgen. Två timmar senare ringde telefonen. Jag behövde komma in direkt samma dag.
De hade hittat en stor tumör.
Läkarbesöket har jag i efterhand beskrivit som att falla ner i ett svart hål. Samma kväll låg jag i en sjukhussäng på Karolinska. Allt gick väldigt fort. Röntgen efter röntgen. Vätska runt lungan som behövde tappas ut. Ett pussel som sakta började läggas.
Efter några dagar fick jag min diagnos: Hodgkins lymfom. En cancersjukdom som behandlas med cellgifter via hematologen.
Eftersom jag är ung har vården varit tydlig med att prognosen är god, och det har varit en enorm trygghet att bära med sig. I skrivande stund är jag faktiskt halvvägs genom behandlingen (!!)
Under den här tiden har mycket landat i mig. Framför allt en enorm tacksamhet. För min familj, mina vänner, alla bekanta och all fantastisk vårdpersonal. Trots att livet skakades om totalt har jag känt mig förvånansvärt lugn och trygg.
Livet är skört. Det kan förändras från ett samtal till ett annat.
Därför har jag lärt mig att klyschor ibland är väldigt sanna. Livet är för kort för grubblande, onödiga relationer och dåliga tankar.
Den största utmaningen för mig har varit tålamodet.
Jag insjuknade i november, vilket innebar att behandlingarna krockade med jul, röda dagar och en mörk december. Allt drog ut på tiden och den första perioden kändes oändlig. Mörkret, tröttheten och ovissheten gjorde sitt.
Men vet ni vad? Man klarar det ändå.
Jag har verkligen fått träna mitt psyke. Och det jag lärt mig är att vi är starkare än vi tror. Även i de mörkaste perioderna finns det ett ljus i tunneln. För mig har det ljuset varit min omgivning, människorna runt omkring mig.
Livet får inte sluta för att man får cancer. Du är inte din sjukdom. Den är där ett tag, och du ska övervinna den.
Det här är något jag sagt till mig själv varje dag: Detta är temporärt, inte permanent
Om du som läser detta går igenom något tungt just nu – håll i. Du klarar mer än du tror!
