Envist hade jag kämpat mig tillbaka till en värdig tillvaro och de tuffa åren låg bakom mig. Nu ville jag bara få leva med min familj i vår vardag. Jag, min då snart elvaåriga dotter från en tidigare relation, min då snart tvååriga son och hans pappa David. Jag längtade inte efter mer än lugn och ro med mina människor omkring mig.
I mars 2024 tyckte jag att en ömhet i bröstet inte förändrades med min cykel, den var svag och diffus, men den var där.
Jag bokade en tid på vårdcentralen och fick höra att ingen knöl kändes, jag var ung, jag kunde vara lugn. Jag stod på mig och sa att jag ändå ville ha remiss till mammografi, vilket jag fick. Två veckor senare stod jag med bröstet i apparaten för första gången, inte orolig alls, det var bara skönt att kunna utesluta att det skulle kunna vara något. De bad mig sitta i väntrummet för att vänta på besked om bilderna, men istället kallades jag in för ultraljud. Där såg läkarna mikroförkalkningar i vänstra bröstet och beslutade att ta en biopsi.
Två dagar senare så låg jag i en ytterligare apparat med brösten nedstoppade i två hål i britsen. Jag hade läst att endast 16% av alla mikroförkalkningar är maligna så jag var inte särskilt orolig nu heller. Jag skojade om att det här var bra med långa amningsbröst och fick beröm för hur positiv jag var medan robotens grova nål grävde sig in i mitt bröst och drog med sig en bit ut som nu skulle analyseras.
Min svärmor skickade iväg mig och min fästman David på spa och jag vadade i bassängen ute i vårluften, fick inte bada området där de gjort biopsi. Jag minns hur jag längtade till sommaren och hur skönt det skulle bli att ha fått veta att det de sett i bröstet var godartat, att jag var frisk. Nu skulle jag bara vänta på provsvaren.
Efter nästan två veckor så fick jag ett SMS om att fylla i min hälsodeklaration i 1177. Min tvååring sov bredvid mig på soffan och min dotter var i sitt rum. David var och spelade golf en bra bit från Stockholm. Jag klickade mig in på hemsidan och letade efter var jag kunde fylla i någonstans.
Tid och rum fullständigt frös när jag plötsligt såg ord som ”tumör” och ”malignt” på skärmen.
Tårarna började rinna och jag gapade som om jag skrek utan ljud. Bröstcancer. För mig en dödsdom. Skulle jag dö nu? Hur skulle jag kunna dö nu? Jag minns tanken så tydligt. ”Min son kommer inte ens minnas mig, han är för liten för att hans mamma bara dör”. Jag skrev ett SMS till min dotters pappa. ”Hämta C, jag har bröstcancer”. Jag minns inte att hon åkte eller hur det var när min son vaknade, inte heller att jag ringde och bad David komma hem. Men när han gjorde det så vet jag att jag vägrade vara svag, jag använde min livslångt tränade förmåga att totalt stänga av och säga vad alla ville höra. Jag lugnade min omgivning, försäkrade dem om att allt skulle gå bra. Samtidigt skrev jag avskedsbrev till mina barn och städade lådor så att det åtminstone skulle vara lite ordning hemma när David blev ensamstående. Den tiden är idag en dimma av fler biopsier, magnetröntgen, planering för operation, positiva covid-test och framflyttade operationsdatum och så till slut opererades jag. En tårtbitsoperation där man skulle avlägsna det lilla sjuka området. ”En baggis” sa de och avfärdade min önskan om att ta bort hela bröstet direkt för att slippa fler eventuella operationer.
När man opererar bort en sjuk del av bröstet vill man få “rena marginaler”, alltså att allt sjukt är borttaget. I mitt fall fanns det mer sjukt än undersökningarna visade. Friska lymfkörtlar visade att cancern bara fanns lokalt i bröstet, vilket var en enorm lättnad. En operation blev fyra, och inte ens efter att hela bröstet tagits bort var marginalerna tillräckliga. Därför valde jag strålning, eftersom medicinen jag skulle ta i fem år kunde ge svåra biverkningar och jag kanske inte skulle orka ta den under hela den tid onkologen rekommenderade.
På min sons treårsdag gjorde jag min näst sista av femton strålbehandlingar och låg stilla i den pipande apparaten och tänkte att ”sånt här hör inte till att vara småbarnsförälder”. Jag köpte tårta på på Thelins utanför Södersjukhuset och åkte hem och firade min fina pojke.
Det var märkligt och ibland tufft att höra folks ofta välmenande men taktlösa kommentarer. ”Skönt att du fått den cancern man vill ha” och ”varför har du hår på huvudet om du haft cancer?”.
Jag kände ofta att jag kanske inte hade rätt att vara ledsen eller delta i olika forum och sammanhang eftersom att min cancer inte var ”riktig cancer” enligt vissa.
Samtidigt var min diagnos just bröstcancer och jag gick igenom operation efter operation.
Två månader senare sökte jag hjälp på akuten två gånger för en märklig känsla i bröstet. Efter en natt, över elva timmars väntan, lyckades jag till slut få en läkare att göra en lungröntgen. Efter röntgen skickade hon hem mig och sa att ”det var som jag trodde, ingenting”. Morgonen efteråt ringde en stressad människa från akuten och sa att vid ytterligare titt på röntgenbilderna hade man hittat två blodproppar i lungan. Jag fick skynda till ett apotek och hämta ut blodförtunnande som jag sedan åt i några månader. Jag fick också tvärt sluta med medicinen som de sagt var så viktig för att minska risken för återfall, antagligen var det den som orsakat mina blodproppar.
Bröstet som strålats blev mer och mer påverkat med tiden. Till slut var det som en tennisboll i form och storlek. Mina bröst var extremt asymmetriska och jag hade gått upp mycket i vikt av mediciner och av att ha ont i kroppen och svårigheter att använda den som vanligt. Det var otroligt tufft att på så kort tid förlora den kropp jag kände.
Idag ses jag som färdigbehandlad och frisk. En gång om året kallas jag till kontroll för att se att mammografin är utan anmärkning. Jag har opererat båda brösten och hoppas att de får fortsätta vara ifred och fina. Jag kommer aldrig mer kunna amma, vilket är en stor sorg då jag inte vet om jag får fler barn. Amningen är helig för mig och bland det bästa jag upplevt i livet. Men för mig vägde det tyngre att ha två likadana bröst än möjligheten att amma i framtiden.
Mitt psyke kan ingen operation snygga till. Jag är för alltid förändrad av att som ung tvåbarnsförälder få höra att de “hittat något”. Det kastar en ut i en ocean av oklarhet, oro och dödsångest.
Att vara sjukskriven för cancer är också ett obetalt heltidsjobb – läkarbesök, kontakt med Försäkringskassan, planering och logistik.
Dessutom är det dyrt och ekonomisk stress tillkommer. Men inget annat vill jag ha av livet än tid och hälsa för mig och människorna jag älskar. Ingenting kommer någonsin vara viktigare än att få vara tillsammans, friska och trygga.
Jag har bättre och sämre dagar. Jag känner en oändlig tacksamhet och ödmjukhet inför livet och hjälpen jag fått på St Görans sjukhus. Men vissa dagar är min dödsångest så förlamande att jag inte ens kan prata om den med mina närmsta eller en psykolog. Jag är inte rädd för att dö, inte rädd för vad som kommer efter det här livet. Jag vill bara så gärna få vara med, jag vill finnas här. Jag vill ha fler somrar, myggbett och glasskladdiga barnfingrar att torka. Fler trötta tisdagsmiddagar, tjata om läxläsning och iPhoneladdare. Sjunga powerballader i duschen, dricka en kall öl på uteservering i vårsolen och höra David sätta nyckeln i låset när han kommer hem. Pussa pannor godnatt, gråta på barnens sommaravslutningar och Luciatåg. Allt många tusen gånger till.
Jag älskar det här livet, hur det än prövar mig, jag älskar att få vara med.
Om du tror att du behöver undersöka något du inte känner igen med din kropp – stå på dig. Din hälsa är värd mer än den goda stämningen hos vårdcentralen. Ingen är för ung för att drabbas, men ju tidigare något upptäcks, desto lättare går det att ordna. Ta hand om er och varandra. Kärlek!
/Fanny
