Jag trodde först att den bara var irriterad på grund av värmen eller för tighta byxor. Men det visade sig vara testikelcancer. Dock den godartade formen, seminom. Cancern hade spridits sig upp till flätan på testikeln så fick operera bort testikeln helt.
Hela processen efter beskedet gick relativt snabbt. Började med att åka till Uppsala och frysa in spermier då operationen kunde påverka fertiliteten. Efter det fick jag lämna blodprover en gång i veckan innan operationen.
På operationsdagen i Hudiksvall kände jag mig mest nervös för hur måendet skulle bli efter operationen. Men allting gick så snabbt att man inte hann reflektera över det hela. Efter operationen fick jag veta att en bit av cancern hade vandrat från flätan och in i buken, så det blev inplanerat en dos cellgifter inne i Gävle. Reaktionen på cellgifterna var mildare än förväntan.

Efter behandlingen var det bestämt att jag skulle göra MR och ta prover en gång i halvåret för att hålla koll på markörerna i buken. Men med tidens gång kom alla känslor som man försökte trycka undan. Så bestämde jag mig för att flytta hem tillbaka till Skellefteå igen och lämna den karriär i Söderhamn jag flyttade ned för.
2025 börjar med stor ångest. Om jag gjorde rätt val att flytta, utbrändhet, min depression blev ännu tyngre sedan tidigare. Men med tiden började det ljusna. Jag kunde återgå till mitt gamla jobb i Skellefteå, vilket jag var otroligt tacksam över, kroppen orkade mer, mentalt började jag må bättre.
I november efter den vanliga kontrollen ringde läkaren från NUS och berättade att cancern var tillbaka.
Behandlingen skulle ske på ett 21 dagars schema. Där dag 1-5 får jag 3 olika typer av cellgifter utspridd under hela dagen på NUS. Dag 15 får jag en dos av det starkaste preparatet inne i Skellefteå. Dag 22 tillbaka till NUS för nästa omgång.
Gick igenom 3 omgångar av denna behandling. Första gången var mest intensivt då allting var första gången gällande resa samt sova över på sjukhus genom detta. Mådde riktigt dåligt strax efter första behandlingen. Så att anpassa måltiderna efteråt, dofter och smaker var helt annorlunda.
Mellan omgång 2 och 3 så tappade jag skägget. Kroppen blev mer slut, vilket syntes mest i ansiktet, speciellt i ögonen. Men jag försökte göra så mycket jag gillade som det gick.
Gå på promenader, fortsätta att följa hockeyn slaviskt, se på film och serier.
Kanske blev det en del tupplurar i stället.
Omgång nummer 3 var tyngre på kroppen men lättare mentalt. Varje dag skulle vara en dag närmare tills jag skulle vara klar med alla cellgifter. Aptiten var dock värre, vilket drog humöret till och från att vara optimistisk ibland. Tog med mig mer tilltugg av saker som jag visste funkade, även om det inte smakade likadant som vanligt.
Allt flöt på som vanligt, stor eloge till vården måste jag säga, hade aldrig orkat med allting utan deras stöd och planering.
Även med vissa små skavanker gick allting bra.
Efter 5 dagar av vila var det den sista dag 15-dosen. Det kliade i hela kroppen för mig, ville bara springa ut och vara klar medan jag var kopplad till maskinen. Lustigt nog var jag mer lättad av att slippa min picc-line i armen än att jag var klar med behandlingen. Men det var nog träningsabstinensen som spökar inom mig. Sen var det 2 månader sjukskrivning innan vardagen blev som “vanligt”.
Nu när jag skriver detta, är det slutet av augusti. Kroppen och knoppen är på väg tillbaka. Resultatet från behandlingen var bra. Inga tydliga tecken på varken tumören eller markörerna, så man är riktigt nöjd.
Jag märker dock att orken ibland sviktar, speciellt i kroppen. Så jag får ta ställning att inte gå in för hårt i saker och ting, bl.a. träningen. Annars börjar optimismen växa. Känner att jag har mer lust för saker, gå på evenemang, föreställningar, föreläsningar m.m.
Under tiden jag var inne i Umeå fick jag rycket att vilja börja starta eget. Smygstartade nu i slutet av juli. Ska bli roligt att se hur framtiden blir!




