Mimmis berättelse - Om att bli diagnostiserad med bröstcancer i gravidvecka 22

Två dagar senare fick jag göra biopsi och fyra dagar senare ringde doktorn medan jag var på jobbet och berättade att jag hade bröstcancer. 

Va?! Jag?!? Nä, ni måste ha blandat ihop detta med någon annan?!? Jag är ju gravid!!!

Det hela började med att jag fick träffa en onkolog för att förstå hur min behandling skulle gå till, jag hade ingen tidigare kunskap kring hur behandlingar går till och speciellt inte när man är gravid. För rent spontant kändes det konstigt att få cellgifter som inte skulle påverka fostret. Men jag valde att lita på onkologen, och höll mig borta från Google.  

Det är vanligt att man gör en äggfrysning innan man börjar cellgiftsbehandling, för cellgifterna riskerar att förstöra äggen. Men genom att jag var gravid kunde jag inte ta ut några ägg, men allt jag brydde mig om där och då var att min bebis i magen mådde bra och jag kände och känner att hon är precis allt jag behöver. Men detta är såklart en stor skillnad på att starta behandling som gravid. 

Min bröstcancer är HER2-positiv, vilket betyder att graviditeten inte låg till grund för att jag fick cancer. Det betyder också att det finns målsökande cancerläkemedel, vilket är väldigt positivt. Tyvärr är dessa läkemedel inte okej att ta medan man är gravid. Så under graviditeten fick jag bara cellgifter, de som påverkar hela kroppen och gör att man tappar håret. 

Jag kände sparkar i magen samtidigt som jag fick cellgifter i armen, en underlig kombination. 

Det absolut bästa i livet med något så skrämmande och ovisst. Så jag var tacksam att min kropp skapade detta lilla liv, men samtidigt kände jag mig äcklad av min kropp. Det kändes som att varje gång jag nuddade något så spreds cancern - vilket såklart inte var fallet.

Det var en intensiv period för det var inte bara möten med onkologen och behandlingar att gå på, utan jag träffade barnmorskan väldigt ofta för att se till att allt såg bra ut. 

För att kontrollera och minimera uppehållet från cellgifterna så sattes jag igång i vecka 37, och två dagar senare fick vi äntligen träffa vår lilla tjej. Hon hade hår på huvudet och jag blev lugn av vetskapen att cellgifterna inte gått igenom moderkakan. Redan innan förlossningen hade jag tillsammans med min onkolog bestämt att jag inte skulle amma. Detta var också ett beslut för att minimera uppehållet från cellgifterna. 

Riley Astrid har sedan första början varit den snällaste lilla tjej vi har träffat, och hon har varit med på majoriteten av alla mina möten med vården.

En vecka efter att jag fött min dotter fick jag göra min första PET röntgen, för som sagt så är inte röntgen säkert att utföra när man är gravid. Röntgen visade att jag svarat otroligt bra på behandlingen och ingen cancer var längre synlig, och detta firades såklart. Jag såg ett ljus i tunneln och jag såg framför mig hur kapitlet om cancer snart skulle vara över. 

Så efter att jag slutade 16 omgångar av cellgifter så var det dags för operation. Även om det bara var cancer i ett bröst så valde jag att göra en dubbel mastektomi. Det finns ingen forskning som stödjer att det på något vis skulle vara bättre, men det kändes rätt för mig där och då. Cancer fanns också i lymfkörtlarna i armhålan och därför gjorde kirurgen en axillutrymning. Vävnaden som opererades bort analyserades och tyvärr upptäckte de aktiv cancer både i bröstet och lymfkörtlarna, trots alla cellgifter. För att röntgen ska kunna se cancern så behöver den vara en viss storlek, detta betyder att det kunde finnas cancer på andra ställen i kroppen som helt enkelt var för små för att synas på röntgen. Därför behövde jag få mer cellgifter för att vara helt säker på att all cancer skulle försvinna.  

Nästa steg i behandlingen var strålning, jag genomgick 25 omgångar av strålning på bröstet, armhålan och lymfkörtlarna kring nyckelbenet. Jag blev väldigt illamående av strålningen, men det försvann några dagar efter sista strålningen. 

Mina främsta biverkningar har varit trötthet, illamående och en oregelbunden mage. Jag vet att jag kommit lindrigt undan, andra kan uppleva mycket värre biverkningar. istället har min utmaning varit att hålla mig lugn och trygg i väntan på nästa steg. Man  väntar på röntgenbilder, väntar på att börja cellgifter, strålning eller operationer. För grejen är att när man gör något aktivt, som att få cellgifter, så känner jag att jag gör allt jag kan för att få bort de elakartade cellerna. Medan i väntan på nästa steg så känner jag mig hjälplös.

Jag hade en bild av hur första tiden med en bebis skulle se ut. Hur mysigt det skulle vara, att jag skulle amma och bära runt på min dotter i en bärsele. Det blev inte riktigt så…

Dels så opererades jag när min dotter var kring tre månader, en tid jag gärna hade varit hemma med henne istället. Min återhämtning gick bra, men jag kunde inte lyfta min dotter på flera veckor. Jag kunde inte heller mata henne på natten för jag var extremt trött - något som behandlingen orsakade. Som tur var kunde jag sova dagtid när hon sov. 

När min dotter var omkring fem månader så började saker komma ikapp och min mentala hälsa blev allt värre. Jag tror det var en kombination av allt som jag gått igenom de senaste nio månaderna. Att få cancerbesked som ung, en traumatisk förlossning och att inte ha orken att ta hand om min dotter på det sättet jag hoppats på. 

Jag blev inlagd på sjukhus i tre veckor för min ångest. På en avdelning där de tar emot mammor med förlossningsdepression, så min dotter var med mig under dessa veckor. Där fick jag  prata med en psykolog för att bearbeta alla händelser och när jag blev utskriven hade jag ett sånt starkt band till min dotter och jag fick äntligen känna den där efterlängtade villkorslösa kärleken. Den kärleken bara växer och växer.

Tyvärr var detta bara början på min resa. Cancern har nu utvecklats till stadie IV, i medicinska termer betyder det obotlig. 

Det började med ett epilepsianfall i november 2025, men det dröjde till mars 2026 tills jag fick veta att det var hjärntumörer som orsakat anfallet. Det var en spridning av bröstcancern och jag fick veta att jag skulle behandlas resten av livet och statistiken visade att jag hade 1-2 år kvar att leva. 

Detta kanske kommer låta konstigt men jag är så innerligt glad och tacksam för mitt liv, jag har en fantastisk snart tvååring och en fästman som gör allt han kan för att göra mitt liv bättre. Så nu vill jag inspirera andra att leva i nuet och vara tacksam för det vi har.

Tack för att jag fått dela min historia.