För tio år sedan fick Johanna Ung Cancer att bli sitt sammanhang i en tid som annars var full av ovisshet. Idag delar hon sin berättelse under rosa månaden, för alla som står mitt i det just nu.
Johanna var 27 år, precis träffat kärleken, var nyexaminerad kommunikatör och hade flyttat hem till Örebro, när brevet från sjukhuset kom. Det stod att hon skulle ta med sig en närstående. "Då fattar man att det här inte kan vara tiptop", säger hon.
Det var en fredag. Dödsångesten låg över henne som en våt filt hela helgen, och på måndagsmorgonen ringde hon själv till sjukhuset och bad att få komma in. Hon tog med sin bästa vän. Läkaren berättade att de hade hittat en elakartad tumör och sa att hon inte skulle gå hem och googla. "Men jag kunde ju inte låta bli", säger Johanna.
Det var så hon hittade Ung Cancer. "När jag hittade nätverket blev jag lugnare", berättar hon. På onkologen var hon ensam i sin ålder.
Man delar diagnosen, men man delar inte var man är i livet. Som ung är man mitt i livet. Man funderar över att skaffa barn, vara knullbar, ut och jobba. Och så får man cancer ovanpå det
, säger Johanna.
I Ung Cancer fick hon det sammanhang hon saknade. Hon fick stöd i form av bidrag till gymkort och bad, hon deltog i rehabilitering, medlemsträffar och Pärldagar. Hon blev också engagerad: tillsammans med en kollega åkte hon till onkologimässor och till riksdagen för att prata om utförsäkring och Försäkringskassan. "Jag fick göra något värdefullt av det", säger hon. "Och det hade jag inte klarat solo."
Under tiden skrev hon en blogg. När hon hade kommit vidare skrev hon ett avslutande inlägg till nydiagnostiserade: "Jag är frisk, jag mår skitbra. Jag är bara färdig med den här delen nu. Jag är inte död. Jag lever."
Hon gjorde det av en anledning. När hon själv var ny i sjukdomen hade hon letat efter andra bloggare och hittat flera som plötsligt slutade skriva. "Jag behövde ett facit", säger hon.
Kan man leva ett fullgott, långt liv efter en diagnos? Och de finns ju överallt. Men de syns inte.
Idag, tio år senare, är hon 37. Hon lever med ärren och minnena och märker att kroppen går in i en annan fas varje år vid samma tid. Men cancern är en del av hennes historia, inte hela den. "En dag går man bara vidare. Då blir det en del av ens historia, en del av bagaget."
Idag vill Johanna framför allt förmedla hopp. "Det måste få finnas historier som ger hopp och tro", säger hon.
Det blir bra.
