stöd oss

Niclas Wollner

”Hösten 2012 upptäckte jag att min testikel inte kändes som den brukade, den var hårdare och tyngre än vanligt. Till en början tänkte jag inte på det och gjorde inte något åt det, jag pluggade på Chalmers och hade för mycket i skolan för att ta tag i det.

När testikeln fortsatte bli större började jag googla vad det kunde vara, men jag fortsatte leva i förnekelse och hoppades att det skulle gå över av sig självt. Till sist hade jag inget annat val än att kontakta sjukvården, högst motvilligt.

I januari hörde jag av mig till vårdcentralen och fick komma in för att göra ett ultraljud. Direkt kunde de konstatera att det var en tumör. Morgonen efter var jag inlagd. På min 27 årsdag låg jag på operationsbordet, bara någon dag efter att jag fått diagnosen.

Min mamma hade gått bort i hjärntumör bara några år tidigare och när jag fick beskedet om cancern kändes det otroligt tungt. Som tur var fångade läkaren upp mig när tankarna om att döden dök upp. Operationen gick bra och jag remitterades till Sahlgrenskas onkolog. Jag hade tur, mina prover visade inte på någon spridning. Onkologen frågade till och med om jag kände att jag ville gå på cytostatika, för det behövdes egentligen inte. Jag hade sett vad cellgifterna kunde göra med en människa och blev otroligt tacksam att jag inte behövde behandlas.

Innan detta hade jag inte ens tänkt att testikelcancer fanns på kartan. Det var också det som var mest jobbigt, det kändes som att det inte var lika naturligt att få cancer som ung. Det kändes inte som att jag kunde prata om det riktigt, det var som att man dödade stämningen när man berättade. Eller att man inte skulle bli sedd på samma sätt om man berättade. Jag minns att det var det värsta mamma visste, att det alltid skulle vara fokus på sjukdomen och hur hon mådde.

Operationen gav mig ett stort, fult ärr över magen, över ett ställe där man inte vill ha ett ärr. Det skapade mycket osäkerhet att behöva visa det och det tog ett tag att hitta tillbaka till alla funktioner. Jag var orolig över om allt skulle funka som det skulle. Det gjorde att jag också blev osäker kring dejtande och det tog lång tid innan jag började dejta igen. Men allt eftersom tiden gick och ärret läkte ordentligt och började blekna insåg jag att problemet låg hos mig. Då blev  det lättare. Det var som att det tog längre tid för hjärnan än för kroppen att komma tillbaka.

Det här har gjort mig mycket mer ödmjuk till livet, mer medveten i mina beslut och val jag gör. Jag kom ut på andra sidan och mår bra. Anledningen till att jag väntade så länge med att kontakta sjukvården var för att jag någonstans föreställde mig ett värsta scenario, tillsammans med en läkarskräck och en förhoppning att det skulle kunna gå över av sig självt. Nu i efterhand har jag insett hur dumt det var att vänta så länge, hur illa det hade kunnat gå. 

Jag vill lyfta min historia för att berätta hur viktigt det är att ta tag i att undersöka sina bollar. Jag föreställer mig att fler killar än jag upplever den här rädslan att ta kontakt med vården. Men håll det inte för dig själv, berätta för någon och ta tag i det. Och du är inte ensam, vi är andra som har gått eller gå igenom samma sak.”

– Niclas Wollner berättar om testikelcancern.



Liknande inlägg

Ung Cancer-milen blev succé

Under 2-11/april pågick Ung Cancer-milen runt om i Sverige. Vårt alldeles egna lopp där försäljningen av löparplatser gick till vår...

Läs mer
Jag vill bidra

Ung Cancer tar grepp om bollarna i ny kampanj på Sveriges golfbanor

När årets golfsäsong startar kommer många av landets spelare mötas av ett budskap om att hålla koll på bollarna, fast...

Läs mer
Kampanj

Kallelse till Ung Cancers årsmöte 5 maj 2021

Kallelse till Ung Cancers årsmöte 5 maj 2021Tid: Onsdagen den 5 maj kl 17:00-18:00Plats: Digitalt via Zoom Vad är ett...

Läs mer
Ung Cancer

INSTAGRAM @UNGCANCER