Närstående - Ung Cancer

stöd oss

Hem / Få stöd / Bli medlem / Närstående

Närstående

[formidable id=”7″]

INSTAGRAM @UNGCANCER

“Ibland känns det som att hon en dag ska knacka

“Ibland känns det som att hon en dag ska knacka på dörren och förklara varför hon var borta så länge. Jag letar efter henne varje dag faktiskt." ❤️

Clara förlorade sin mamma i bröstcancer för tolv år sedan, när Clara var fyra år gammal. Idag är hon medlem i Ung Cancer - både för att hedra sin mammas minne, och för att hon vill hjälpa andra unga vuxna att hantera de känslor, tankar och saknade minnen som hon själv har brottats med de senaste 12 åren.

Se hela Claras film på ungcancer.se

Clara förlorade sin mamma i bröstcancer för tol

Clara förlorade sin mamma i bröstcancer för tolv år sedan, när Clara var fyra år gammal. Idag är hon 17 år och vill hjälpa andra unga vuxna att hantera de känslor, tankar och saknade minnen som hon själv har brottats med de senaste 12 åren.

“Jag var bara fyra år när mamma gick bort. Jag fick inte lära känna henne, och hon fick inte lära känna mig. Jag tänker ofta på vilken relation vi hade haft idag, om hon fortfarande levde”, säger Clara.

Claras mamma Johanna var under sin sjukdomstid väldigt engagerad i Ung Cancer. Johanna medverkade i flera filmer för Ung Cancer, där hon berättar om sina barn, sina upplevelser och om hoppet. Idag är Clara medlem i Ung Cancer – både för att hedra sin mammas minne, för att hitta svar och för att kunna hjälpa andra som upplevt liknande händelser i sina liv.

“Jag vet att det är många som har samma känslor som jag har. Jag önskar att någon hade sagt till mig när det var som allra värst att det är okej att inte vara okej. Med filmen jag gjort tillsammans med Ung Cancer vill jag att andra i samma situation inte ska känna sig ensamma. För du är aldrig ensam.” säger Clara. ❤️

👉 Se hela Claras film på ungcancer.se

Del 3/3 “Cellgiftsbehandling Sekvens 4 (Sista R

Del 3/3
“Cellgiftsbehandling Sekvens 4 (Sista Racet) - Den sista planerade behandlingssekvensen påbörjades 11/06–2024. Min första dag hade jag mer energi än de föregående kurerna och blev inte alls lika trött under eftermiddagen. Vid dag 3 gick det snabbt nedåt och jag mådde väldigt mycket sämre…

Cirka en vecka efter den fjärde omgången cytostatika fick jag återigen feber och blev inlagd för en ny kur med antibiotika samt blodtransfusioner. Med känslan av total energiförlust och allmänt less på att få feber efter varje kur, var det en av de jobbigare veckorna att vara inlagd under och längtan att få komma hem och "återgå" till det normala livet var stort. Det var bara ett hinder kvar - operationen. Det enda som gick genom tankarna var om jag någonsin kommer bli frisk och kunna återhämta mig efter ett sådant stort ingrepp.

16/07–2024 var det dags för öppen kirurgi. Kirurgerna ifrån Torax-avdelningen hade uppgiften att placera in ett filter i hjärtat. De kunde sedan avlägsna tromben i vena cava och sammanlagt 34 körtlar vid högra och vänstra delen av ryggraden där metastasbildning hade uppstått.

Efter att ha varit nedsövd i tre dagar med respirator, muskelavslappnande läkemedel och förflyttningar mellan IVA- avdelningar, vaknade jag till slut upp på IVA- Torax. Där började jag med min återhämtning efter alla komplikationer och operationer som genomförts under de föregående dagarna. Det var en främmande situation att inte kunna göra saker själv, vilket gav känslor av hopplöshet, ledsamhet och skam…

25/07–2024 skrev läkarna ut mig för fortsatt återhämtning och åter få umgås med familj och vänner igen.

Återbesök Onkologi - Det hade nu gått nästan en månad sedan operationen och återhämtningen gick sakta men säkert framåt. Vid den här tiden ansågs jag vara "botad". Min känsla av att höra ordet "botad" var svårt att ta in och tankarna fortsatte med "tänk om", de missat något, att det kommer tillbaka, kommer jag någonsin må som vanligt igen?
Med många tankar över framtiden, blickar jag nu framåt och försöker göra det bästa av situationen.

Tack till dig som valt att läsa min resa genom cancern.”
- Emil Samuelsson

👉Läs hela Emils berättelse på Ungcancer.se

Del 2/3 “Min första cellgiftsbehandling börja

Del 2/3
“Min första cellgiftsbehandling började några dagar efter inskrivningen och omfattade tre olika cytostatika, med varje session på 5 timmar under fem dagar. Sista dagen fick jag en immunförsvarsboost för att öka vita blodkroppar, då cellgifterna slår ut immunförsvaret. De första dagarna var okej, men innan sista behandlingsdagen blev jag extremt trött. Cirka en vecka efter första cellgiftsbehandlingen blev jag inlagd på Sahlgrenska igen på grund av feber från behandlingen.

Efter att ha varit inlagd en vecka för behandling av feber och komplikationer med operationssåret var det dags för behandlingssekvens 2 - en av de mer pressande behandlingsveckorna för min del. Anledningen var att efter veckans slut, hade en ny röntgen planerats in för att se hur situationen hade förändrats. Vilket förhoppningsvis skulle lätta ovissheten och oron som gick med en som en klump i bröstet.

Vid skiktröntgen 2 visade det sig att metastaserna i lungorna hade minskat, vilket innebar att behandlingsplanen förblev oförändrad och stamcellskördningen kunde genomföras. Stamcellskördningen förbereddes som ett skydd inför en eventuell tyngre behandling som skulle slå ut immunförsvaret. För att förbereda skördningen fick jag injicera smärtsamma immunförsvarsprutor varje kväll. Den 13 maj 2024 genomfördes stamcellsskördningen, och mer än tillräckligt med stamceller samlades in under den första omgången.

Behandlingssekvens 3 påbörjades den 20/05–2024. Det kändes som att ljuset i tunneln började smått närma sig och att nya möjligheter fanns i slutet av tunneln.”

- Emil Samuelsson