Emelie Åkerblom

25 år gammal och med en 1-årig dotter blev Emelie Åkerblom änka när hennes man Anders gick bort i cancer. Hon föreläser om tiden när han var sjuk och om att försöka gå vidare i livet.

Kort om mig:
Jag är idag 28 år gammal. För tre år sen stod på ett balkong på Akademiska sjukhuset, tittade på solnedgången och tänkte att ”nu är mitt liv över”. Nu har jag kommit vidare och jag har överlevt sorgen över att ha förlorat min livskamrat när vårt gemensamma liv bara börjat.

2014, när vår dotter var nyfödd, fick min man Anders beskedet att han drabbats av akut myeloisk leukemi. Allting gick snabbt och vardagen kastades upp och ner. Han blev vårdad på sjukhus i annan stad, vi flyttade efter och behandlingarna började. Han drabbades sen av många komplikationer, bakslag och vi kastades mellan hopp och förtvivlan. I nästan åtta månader kämpade vi och under den tiden hade han bara varit utanför sjukhuset en ynka vecka. Sista månaderna bodde jag med honom på Akademiska. Det blev viktigt att ha kontroll och kunna hjälpa honom med det jag kunde.

På vad som skulle bli Ebbas första jul fick han plötsligt  hjärtstopp. Han drabbades av infektioner, hjärnskador, förlamning och också flera stora inre  blödningar. Det upptäcktes också att han drabbats av den ovanliga sjukdomen HLH (hemofagocytos) och i februari 2015 orkade hans kropp inte längre. Jag var 25 år och hade en liten dotter på nästan 1 år när jag blev änka och nästa kamp i mitt liv började – att skapa ett nytt liv. Att orka.

Vad jag föreläser om:
Den första delen jag vill föreläsa om är att stå på sidan om när min trygghet i livet drabbas av cancer. Se honom brytas ner och den maktlösheten man känner som närstående. Men också berätta om sådant vi upplevt under tiden. Allt fantastiskt som vården kunnat bistå med och hur viktigt det kan vara att bli sedd även som närstående. Men också om missar och bemötande som bara inte får finnas. Han vårdades så länge på sjukhus att vi hann uppleva så mycket runt cancerpatienter, se så många olika avdelningar, rutiner och vården och myndigheter samspelar.

I den andra delen av min föreläsning vill jag berätta om att bli ensam kvar så tidigt i livet, om hur drömmar, mål och framtidsplaner omkullkastas. Jag vill berätta om den sorg, rädsla och ensamhet man kan känna inför livet. Men framför allt vill jag berätta om att man faktiskt kan gå vidare och skapa sig ett ”nytt” liv. Att man klarar den sorgen och att man kanske till och med kan komma igenom allt det som lite starkare, med nya insikter och en ännu mer lust på livet.

Varför jag föreläser:
Sedan Anders dog har det varit viktigt för mig att vara en röst i just de här frågorna. För oss är det redan för sent men vad jag kan göra är att ta allt det vi upplevt och använda det till något meningsfullt. Förhoppningsvis kan jag göra lite skillnad för andra i liknande situationer.

Jag minns framför allt den enorma ensamheten jag kände när Anders väl dött, det kändes som det bara var jag i hela världen som hamnat i den situationen. Jag kände många gånger att ingen förstod mig, att många dömde mig i de val jag gjorde och hur jag sen tagit mig vidare i livet. Jag vill visa andra att det finns ett ljus där framme i tunneln när någon närstående försvinner, att man kan fortsätta att leva och hitta en vardag igen.
Jag är tacksam över att  få vara en röst för alla oss som kämpar bredvid och alla som förlorat en närstående. Jag är tacksam över att ha fått möjligheten att kanske vara någons ljus i mörkret.

Boka en föreläsning med Emelie.