Sorgens träsk

Karin går i vattenbrynet.

Från ingenstans öppnar jag ögonen och jag befinner mig på ett stort öppet träsk, med små grästuvor och massa vatten. Vattnet når över mina fotkölar och står jag stilla för länge sjunker fötterna djupare ner i träsket, träsket av sorg efter min stora kärlek.

Samtidigt infinner sig ett lugn i mitt hjärta. Lugn över att äntligen slippa se dig lida av enorm smärta mer. Men också en enorm våg av panik. Hur ska jag någonsin komma att överleva en natt utan att höra dina andetag vid min sida när jag ska sova, hur ska jag kunna finna en mening med livet utan dig? Det skulle ju vara du och jag resten av livet. Vi skulle snart gifta oss och planerna för en större familj låg inte långt borta och framför allt skulle vi bli gamla ihop. Men nu är jag ensam i ett stort träsk av sorg efter dig.

Livet fortsätter

I början är jag aldrig själv i träsket, jag har alltid någon vid min sida. Ibland blir jag buren, ibland någon som ger värme och kramar. Aldrig själv men enormt ensam. Ensam i sorgens inre kärna. Hur gärna än alla vill bära mig hela vägen igenom sorgens träsk måste jag gå ensam. Måste genomlida den enorma smärtan av ensamhet, helt ensam. Jag försöker sortera mina tankar. Vem är jag utan min sambo? Vem kommer jag bli i framtiden utan min stora kärlek vid min sida? Vem kommer jag vara när jag traskat länge i sorgens träsk?

När jag traskat i träsket någon dag tittar jag upp och ser att tiden fortsätter, folk går till jobbet, tv:n sänder program, affärerna är öppna, bussen kör förbi. Hur är det möjligt att tiden fortsätter utan att min älskling är med? Jag vill bara skrika stopp, stoppa tiden, tiden kan ju omöjligt fortsätta utan min kärlek. Eller?

Förvirring uppstår, hur beter man sig i sorgens träsk? Finns det några oskrivna regler hur man beter sig i sorg? Vad får man göra här? Kan man skratta när man går i sorgens träsk? Är det något fel på mig för att jag inte ligger i sängen och gråter i förtvivlan? Att ständigt bli betraktad av välvilja och medlidande tar på krafterna och jag vill bara försvinna.

Kroppen känns som gelé

Sen blir jag stundtals helt själv i träsket, stegen blir då kortare och jag får kämpa för att hålla igång fötterna för att inte de ska sjunka för långt ner. Ibland händer det att vattnet når ända upp till knäna, sorgen tar övertag över mitt liv och hela dagen. Dessa dagar finns bara en sak som existerar och det är saknaden efter min stora kärlek. Kroppen känns som gelé och en ständig utmattning i kroppen breder ut sig.

Men när sorgens träsk når för högt upp på mina ben, då finns någon där som hjälper mig upp som uppmuntrar mig att fortsätta kämpa. Fortsätta att röra på fötterna för att inte sjunka för långt ner i sorgens träsk, som ger mig en mening med att fortsätta kämpa i träsket trots mjölksyran som gör sig tillkänna. Som hjälper mig att lyfta blicken och se framåt.

Tittar runt omkring mig och jag ser längre bort andra springa på den fasta marken, marken utanför mitt träsk. Frustation uppstår inom mig varför har alla så bråttom? Vad stressar de till? Förstår de inte att livet är så skört och nuet är det enda vi har.

Karin tittar ut över vattnet.

Ta vara på varje minut

Tänk om jag kan få dem att förstå att ta tillvara på varje minut, varje minut tillsammans. Varje dag vi vaknar upp friska är en gåva, en gåva som vi måste förvalta och ta tillvara på.

Sen kommer en tid när jag lär mig hoppa på de torra tuvorna. Livet rullar på och sorgen finns där men jag bli skicklig på att hoppa mellan tuvorna, det torra, vilket gör att allt blir lättare. Jag blir skicklig på att parera mina känslor.

Saknaden är densamma men sorgen hanterbar. Det är inte lika tungt att fortsätta framåt, kroppen återhämtar sig och får vila från kämpandet.

Men så plötsligt missar jag en av tuvorna jag hoppar emellan och jag tar ett steg rätt i det mjuka, blöta i träsket och benen sjunker. Blicken faller ner och jag ser bara sorgen. Det blir tungt att flytta benen, jag kämpar för att försöka ta mig framåt men det är bara sorgen och jag närvarande. Vattnet når högre och högre upp på benen.

Detta kan ske när som helst och var som helst, på jobbet, under en promenad, i kön på ICA, i bilen. I början tillät jag inte sorgen att komma då, då när andra kunde se, men något jag lärt mig under min tid i sorgens träsk är att låta alla känslor komma när de vill, hur de vill.

Lever för honom

Vad som sen gör att kämparglöden kommer fram igen, vad som får mig att fortsätta klättra upp från träsket och blicken att höjas kan jag aldrig förklara, det bara sker.

Dagar som känns extra tunga tillägnar jag min stora kärlek, jag går upp ifrån sängen, går till jobbet för att han inte kan. Fick inte han leva mer måste jag även leva mitt liv för honom. Då infinner sig en mening med livet igen.

Tiden går och jag blir allt bättre på att hoppa mellan tuvorna. Men jag lär mig också att ibland självmant hoppa i träsket för att ge sorgen den tid som den behöver. Låta sorgen vara närvarande. Likväl som att min stora kärlek alltid kommer vara en del av mitt liv kommer även sorgen och saknaden vara det.

/Karin Adolfsson, närståendemedlem i Ung Cancer