Saknaden efter pappa

En sommaräng när solen går ner.

När allt gör ont och hjärtat värker får en ibland höra hur tiden läker alla sår. 
Kanske det stämmer, men sår är sår, sorg något helt annat.

Två år är en ocean av tid. En evighet utan dess like när sorgen fyller en till bredden.

Det har gått två år sedan cancern tog vår pappa ifrån oss.
 Ofta kan jag glädjas åt de år vi fick och att ha haft den finaste pappa jag någonsin kunnat önska mig. Ofta blir jag arg så inihelvete för att han inte får vara kvar och leva livet tillsammans med oss. Ofta orkar jag inte känna efter hur det känns, för tårar tar på krafterna.

Tårarna som ofta vill komma tar energi från den där viktiga gnistan som får vardagen att gå ihop.

Ibland, för en kort sekund, kommer jag på att jag ska ringa till pappa och berätta om något som hänt, eller be om tips på hur jag ska lösa saker, eller få råd om vilken väg jag nu ska gå, eller bara få säga att jag snart kommer explodera för det finns så mycket idioti i vår värld.

Den där korta sekunden av ovetskap blir snart nedslagen av verkligheten. 
Insikten om att jag inte kan ringa längre.
 Då säger jag det kanske högt, eller skriver ner vad jag funderat på. Kommer snart på att jag kan lösa problemet eller borde lita på mig själv. Ibland tänker jag att ”han hade nog svarat så här” och känner mig trygg i det, även fast jag ofta vet att han förmodligen inte alls hade svarat på det viset.

Det gör mig alltid, alltid, ledsen.

När kärleken vid söndagsmiddagen hos min sambos familj triggar saknaden och tårar är nära undrar jag varför tryggheten ska få känslorna att svämma över? Cancer triggar sällan min sorg som andra saker kan.

Med det sagt vill jag inte klandra någon eller få någon att tro att vi måste gå omvägar när vi pratar.

Jag vet själv oftast inte vad som ska trigga mig just den här dagen, just den här stunden.
 Det kan vara precis vad som helst. 
Föreställningen häromdagen, födelsedagar, personer jag går förbi, vänners åldersnoja, det orangea kuvertet, flygresan till staden dit jag flyttade när cancern blivit en del av våra liv, en Swedish House Mafia-låt, en bok i hyllan eller kaffet som bubblar i perkulatorn.

Sånt som påminner om pappa och hans egenheter eller om hans kamp mot klockan och tiden efter han försvann. Sånt som påminner mig om att pappa inte får vara en del av detta. Sånt som påminner om den eviga saknaden efter någon som aldrig någonsin kommer stå i mitt vardagsrum eller ge mig en hejdå-kram igen.

Tiden läker inte det såret.

Isabell blåser såpbubblor.

Ett av mina sätt att lugna cancerångesten och sorgen är att försöka uppmärksamma andra på vad de kan göra för att hjälpa utan att behöva skänka pengar. Eviga påminnelser till mina vänner och följare om att ge blod, anmäla sig till Tobiasregistret och donationsregistret, att sprida ordet om Ung Cancer och att gå på cellprovtagningar och kolla pungen.

Mitt sätt att hantera sorgen är att prata om döden. 
Fast istället för att prata om döden så pratar jag om hur vi kan rädda liv, tillsammans.
 Jag vill verkligen tro på det, att tillsammans gör vi skillnad. Som tillsammans-känslan i Ung Cancer-familjen stärker mig och gör mig oändligt tacksam. Att få prata med någon som gått igenom exakt samma sak, eller att skriva till en hel grupp som ger en sådan otrolig respons, och att kunna känna att sorgen som jag kommer bära med mig resten av mitt liv, den behöver jag inte bära ensam. Och det får mig att orka lite till.

Vi hjälper varandra och det får min vardag, trots den evinnerliga sorgen, att gå ihop.
Det läker inga sår, men det hjälper hur jag mår.

/Isabell Uhlin, närståendemedlem i Ung Cancer