Lever med sorgen

Majas bakhuvud

Jag sätter mig i bilen, känner hur det bränner. Går i sterila korridorer med tunga fotsteg. Kommer tillbaka till bilen, orkar knappt vrida om tändningen. Sitter där och andas, känner hur ögonen tåras. Jag går in på gymmet, tar fram en madrass och sätter mig ner. Känner än en gång hur tårarna bränner i ögonen och bröstet värker. Kan inte beskriva smärtan, hur den bottenlösa sorgen känns. Sorgen som cancern lämnat efter sig.

”Vad pigg du ser ut! Skönt att allt är bra nu”, säger dom. Jag ler för jag orkar inte förklara. Jag vet att ingen som inte själv känt sorg kan förstå hur ont det kan göra. Hur förlamande den är. Jag ler för jag vet att dom ändå inte skulle lyssna, inte vill höra. Jag ler för om jag berättar kanske jag gråter och människan framför mig kommer troligtvis bli livrädd. Börja söka efter närmsta flyktväg.

Jag ler för vissa dagar mår jag faktiskt riktigt bra, men vissa dagar mår jag precis tvärtom. Jag ler för att jag lärt mig att leva med sorgen. För att den inte är en big deal för mig. Jag vet att det blir bättre imorgon och blir det inte det så blir det dagen efter. Sen kommer den tillbaka igen, men så är det en ny dag dagen efter igen. Sorgen är inget konstigare än ett glas mjölk till frukost, en naturlig del av livet. Av mitt liv. Men jag vet att den skrämmer så många och därför ler jag och säger ”tack så mycket” när jag får höra hur bra jag ser ut att må.

/Maja Lindström, drabbadmedlem i Ung Cancer