Längtan efter barn

Malin Carlsson kommer aldrig att få några biologiska barn. Den möjligheten tog cancern ifrån henne. Ett år efter sjukdomsbeskedet pendlar hon mellan två känslolägen. Den välsignade glädjen över att vara vid liv. Och den förlamande sorgen över att aldrig få föra livet vidare. Under en månad följde vi Malin för att ta del av hennes känslor och tankar när hon försiktigt börjar blicka framåt igen.

Malin håller om sin systerdotter Agnes.

Till dig min älskade, till dig min älskade, till dig som var så självklar! Så fruktansvärt, fruktansvärt självklar.
Jag skriver det här till dig mitt älskade barn, jag skriver det här brevet till dig. Jag skriver brevet med en sorg i mitt hjärta över att jag aldrig fick föda dig.
Du som alltid har varit så självklar i en så stor del av mitt liv, men jag kommer ju aldrig få träffa dig.

– Kommer du ihåg vad vi pratade om förra gången?
Malin Carlsson kryper upp i den gröna soffan medan hon möter sin kurators blick.
– Ja, vi pratade om att jag har så många saker jag behöver bearbeta. Jag har kämpat för mitt liv, mitt utseende har förändrats och jag har stora ärr. Allt har gått så fort.
Hon tar en klunk vatten och drar handen genom det korta, solblekta håret.
– För mig har hela tiden tre frågor varit viktigast: Kommer jag att dö? Kommer jag att kunna få barn? Kommer jag att tappa håret?
– Och hur hanterar du det?
– Jag använder min peruk allt mindre och jag har skrivit ett brev till mitt ofödda barn. Dödsångesten däremot hanterar jag inte alls. Om en månad har jag återbesök och det skrämmer mig väldigt mycket. Hittills har inga återbesök varit bra. Jag trycker på min mage hela tiden för att känna om det är något som gör ont.

Malin Carlsson och hennes kurator sitter i en soffa.
Malin träffar sin kurator Ingvor Svedjenäs varje vecka för att prata igenom Malins känslor och tankar kring sin cancer. Foto: Kajsa Juslin

Malin visar med en handrörelse hur hon brukar undersöka sin mage på jakt efter något som sticker ut, något som inte känns som det ska. Kuratorn Ingvor Svedjenäs nickar försiktigt. Det har träffats regelbundet sen i våras. I ett litet rum på bottenvåningen på Kvinnokliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhus träffas de varje vecka för att prata om Malins tankar och känslor, för att försöka bearbeta det som har hänt.

För Malin är barnlösheten jobbigast att hantera. I flera veckor har hon skrivit på ett brev som är tillägnat det biologiska barn hon aldrig kommer kunna få.
– Många säger att det finns miljarder sätt att få barn på och det vet jag. Man kan ge ett barn kärlek på många olika sätt. Men ända sedan jag var liten har det varit så självklart att föda egna barn. Nu har det tagits ifrån mig och den sorgen är jobbig att hantera. Då hjälper det inte att folk säger att det finns alternativ. Mitt barn kommer trots allt aldrig ha mina ögon, leende eller ansiktsuttryck.

Åååå jag är så arg, så förbannat arg att jag inte får föda dig. Jag vill bara skrika. Jag vill föda dig, ta upp dig till mitt bröst och krama dig för första gången. Jag vill att din pappa ska klippa navelsträngen så att du kan bli en egen, en självständig person. Att du blir du. Jag vill känna din doft, din underbara babydoft. Ibland om jag blundar och luktar kanske jag kan känna den, jag kanske känner den om jag koncentrerar mig riktigt mycket.

Det är onsdag eftermiddag och Malin sitter i soffan hemma hos sin storasyster Helena. Bredvid sitter Helenas 1,5-åriga dotter Agnes och pockar på mosters uppmärksamhet.
– Läsa, säger hon och sträcker fram böcker till Malin.
Malin böjer sig ner och pussar Agnes på huvudet medan hon rättar till tofsarna som har hamnat på sned.

Malin sitter i soffan och klappar Agnes på kinden.
Malin tillsammans med sin syster Helena och systerdotter Agnes. Foto: Kajsa Juslin

Här har Malin spenderat mycket tid sedan hon blev sjuk. När Malin fick sin diagnos var Agnes bara några månader gammal och eftersom storasyster Helena var mammaledig kunde de båda följa med på nästan alla behandlingar och träffas ofta.
– Det har självklart betytt mycket att ha dem där. Agnes har varit den bästa medicinen, jag har fått mycket extraenergi tack vare henne, säger Malin.

För Helena, som är närståendemedlem i Ung Cancer, var det en omtumlande tid att vara nybliven mamma samtidigt som hennes syster var svårt sjuk.
– Det är svårt att kastas mellan babylycka och sjukdom. Svårt att veta om jag ska vara mamma eller syster. Jag kan känna det som att jag har förlorat min föräldraledighet, säger hon.

För Malin innebar mötena med Agnes under sjukdomstiden en tydlig kontrast. En nytt litet liv som lyste upp varje rum. Ställt mot mörkret i att operera bort sina biologiska möjligheter att få egna barn. Malin berättar hur jobbigt det var att vilja lyfta upp Agnes, men inte orka, och hur hon känt en ilska över det orättvisa i att hennes syster får ha biologiska barn, men inte hon själv.
– Jag kan tycka att det är jobbigt att se gravida personer, framför allt när de klagar på att de har ont. Jag vill säga till dem att ni har ont på grund av att ni skapar ett nytt liv, medan jag har ont för att jag riskerar att förlora mitt eget. Min biologiska klocka är det trots allt ingen som har opererat bort.

Malin pussar Agnes på kinden.
Malin pussar Agnes på kinden. Foto: Kajsa Juslin

Det har i skrivande stund gått drygt ett år sedan mardrömmen började. Sommaren 2013 upptäckte Malin en knöl i sitt underliv och fick en akut remiss. Hon hade drabbats av livmoderhalscancer, med spridning till båda lungorna och lymfsystemet. Prognosen från läkaren var inte bra: Malins cancer var av en ovanlig sort och chansen att överleva liten.
– Men läkaren sa också att det fanns en möjlighet och det höll jag fast vid.

Malin behandlades med cellgifter i sex månader och opererade bort både livmodern och äggstockarna. Någon tid till att spara ägg fanns aldrig – läkarna ville sätta igång behandlingen med en gång. För Malin spelade det inte någon roll. Det enda hon ville var att bli frisk – läkarna fick göra vad de ville med hennes kropp så länge de tog bort det onda som växte i henne.
Men trots operationer och behandlingar ville inte cancern ge med sig. Malin fortsatte att behandlas med cellgifter och opererades i lungorna. Det var tufft och biverkningarna kraftiga. Minsta rörelse gjorde ont. All mat var plötsligt smaklös. Huvudet dunkade och Malin blev känslig för ljus och ljud.
– Samtidigt blev cellgifterna som en drog. Jag ville ha dem eftersom jag visste att de bröt ner det farliga i kroppen.

Sjukdomstiden var ensam, framför allt på sjukhuset. Där fanns bara äldre personer att prata med. Och eftersom Malin behandlades med cellgifter under nio månaders tid, och därmed var erfaren, fick hon ägna mycket tid åt att förklara för de äldre patienterna vad som skulle hända härnäst och hur det skulle kännas.
– Det var jag som blev den vuxna på avdelningen, lite av en expert.
I juni nästan ett år senare kom så glädjebeskedet: All cancer var borta och nio månaders cellgifter var över. Malin var cancerfri.

– Majo, ropar Agnes och sträcker upp armarna mot Malin.
Majo är Agnes namn på sin moster och nu vill hon att Malin ska lyfta upp henne ur gungan för att gå vidare till den lilla dammen.
Malin lyfter upp Agnes och går sedan med henne i handen till fontänen. Malin har på sig en grå tjocktröja, peruken har hon lämnat hemma.

Agnes gungar och skrattar medan Malin och Helena puttar på.
Agnes och Helena har varit viktiga för att ge Malin energi under sjukdomstiden. Foto: Kajsa Juslin

”För vem bär du egentligen peruken?”
Kuratorns ord senast de träffades har fått Malin att tänka till. Ända sedan håret började trilla av har hon känt sig otrygg utan sin peruk. Att visa sig utan det långa hår hon är van vid har tidigare varit en omöjlighet.
– Men jag tänker mycket på det kuratorn sa. Jag har peruken när jag handlar eller går på stan, men tar alltid av mig den när jag kommer hem till folk, så uppenbarligen bär jag den för främlingar och det känns ändå ganska märkligt.

Att se håret försvinna var jobbigt för Malin. Även om det nu börjar komma tillbaka har hon fortfarande svårt att acceptera att hennes utseende har förändrats, att hon inte längre ser ut så som hon gjorde innan hon blev sjuk.
– I huvudet ser jag ut på ett annat sätt än i spegeln. Egentligen tycker jag att det är coolt när tjejer har kort hår, men det handlar om att min korthårighet inte är frivillig.
Så Malin fortsatte länge att bära sin peruk. Hon vårdade den, klippte den, men beskriver samtidigt hur hon hade konstant ont i nacken och axlarna av tyngden – och att det till slut blev ohållbart att bära den när sommaren kom.

När hon i augusti åkte till Grekland med en kompis tog hon ett stort steg – hon lämnade peruken hemma.
– Jag visste att jag ändå inte kommer använda den på dagarna och ville utmana mig själv. Men det var jobbigt på kvällarna. När jag gör mig festfin har det liksom alltid ingått att även fixa håret. Vissa klänningar som jag älskar tog jag inte med till Grekland just därför. Jag har många foton från tillfällen när jag haft på mig en viss klänning och kvällen har varit riktigt lyckad. På dessa bilder har jag långt hår och på något sätt känns det som om de minnena förstörs om jag tar på mig klänningen men ser annorlunda ut.

Malin håller sin peruk i handen.
Malin har bestämt sig för att använda sin peruk allt mindre. ”Jag känner mig ändå friare utan den”, säger hon. Foto: Kajsa Juslin

Malin visar i stället upp nya kläder hon har köpt, klänningar och shorts som hon säger passar bättre till hennes nya look.
När hon badat i sommar har hon också ställts inför en annan utmaning: att visa upp sin kropp, märkt av kampen mot cancern.
– Många barn frågar om mina ärr. Jag har haft en sporttopp med volanger som döljer ärret på sidan och höga badbyxor som döljer ärret på magen. Samtidigt vill jag se dem som bevis på vad jag har varit med om. Det finns en historia i varje ärr.

Sommaren 2014 innebar en nystart för Malin. Hon har funnit en inre styrka som hon inte tidigare upplevt, hon har känt sig hungrig på livet och på att ta igen det hon missat.

Samtidigt är hon rädd. Efter att ha varit under sjukvårdens ständiga insyn under nästan ett års tid har Malin nu inte haft någon kontakt med vården på två månader. Och även om hon tycker att hon mår bra, vet hon inte vad som egentligen pågår inne i hennes kropp.
– Alla förväntar sig att jag ska vara glad över att det nu är ”över”. Men det är läskigt att vara färdigbehandlad, det är nu det börjar. Det känns som att jag har klättrat upp för en brant bergvägg och nu bara har den sista, jobbiga biten kvar. Ska jag klara det eller tappa greppet?

I september började Malin jobba deltid igen. Med ett litet steg i taget hoppas hon kunna börja leva ett nytt liv, med nya drömmar. Hon vill jobba med något som verkligen ger möjlighet att göra skillnad. Där hon får möta människor och hjälpa dem till ett bättre liv.

Men bortom drömmar och framtidshopp hägrar också det stora orosmolnet: Återbesöket. Om en månad ska Malin på nytt genomgå en röntgen, på nytt kliva in i den vardag hon kämpar för att lämna bakom sig. Hon är rädd och tänker hela tiden att cancern ska komma tillbaka.
– Vad händer då? Kommer jag att klara mig?

Samtidigt kontrasteras den ständiga rädslan av en enorm stolthet över sin egen styrka. Hemma i sovrummet planerar Malin att rama in fotografier från sin sjukdomstid som en ständig påminnelse om vad hon har gått igenom och klarat av. Att se bilderna är jobbigt, men hon vill samtidigt rama in bevisen på året som har gått.
– Jag förstår inte hur jag har klarat av det här året. Det är min största merit i livet. Min cancerresa är min stolthet – nu inser jag att jag kommer kunna klara av det mesta, säger hon och lyfter upp lilla Agnes som tjuter av skratt.

Malin håller Agnes i famnen.
Att se lilla Agnes växa upp har varit den bästa medicinen för Malin. Foto: Kajsa Juslin

Det har gått ett år sedan Malin fick sin diagnos. Ett år som kastat omkull hennes liv totalt. I början ville inte Malin berätta om sin sjukdom för folk i sin omgivning. Bara den närmsta kretsen visste.
– Jag ville inte oroa någon och kände att jag skyddade dem genom att inte berätta.
Under året har Malin förlorat många vänner, vänner som inte vågade finnas där och som tyckte att hela situationen var för svår att hantera. Men hon har också skaffat många nya. Via Ung Cancer har hon kommit i kontakt med flera andra unga vuxna cancerdrabbade, personer som förstår vad hon går igenom och som finns där för att hålla om och hålla i.

Hon beskriver sig själv som starkare nu än någonsin. Strax efter att Malin fick sin diagnos bad hon sin mamma flytta in hos henne. Sedan dess har hon sovit på en extrasäng i Malins vardagsrum.
– Men nu börjar jag känna mig redo för att bo själv igen. Jag vill kunna planera för mitt liv och min framtid, jag vill känna mig som Malin som klarar av att stå på egna ben.

Malin drömmer om att börja dejta igen, även om det är skrämmande. Hur ska hon förklara sina ärr? När är rätt läge att berätta att hon inte kan få biologiska barn? Och kommer ordet cancer att skrämma bort någon som i annat fall hade kunnat vara den rätte?
– Många säger att om han sticker på grund av det så var han inte rätt för mig ändå. Och att jag säkert kommer träffa någon som accepterar och älskar mig för den jag är. Men jag har lite svårt för det resonemanget. Det bygger nästan på att jag ska vara tacksam för att killen är så underbar som stannar trots allt. Jag ser det hellre som att han ska vara jävligt glad över att få en tjej som jag.

Malin börjar skratta.

Det är tack vare sitt nya sociala nätverk som hon nu vågar vara öppen om sin sjukdom och vilka tankar den medför. Nu vill nu hjälpa och stötta andra – på samma sätt som hon själv har fått stöd under året.
– Jag hoppas att min historia kan få andra att känna hopp. Även om du får ett negativt besked från din läkare och allt ser mörkt ut, så går det att vinna. Det går att besegra oddsen, säger hon och skiner upp i ett leende.

Jag vet att du hade varit magisk och jag måste få tro att du skulle bli större än vad livet klarar av.
Annars finns det väl ingen mening att du inte skulle få finnas.
Jag älskar dig min älskade unge. Jag älskar dig mer än livet.

Malin stänger ner sin laptop och tittar upp från skrivbordet. Blicken är stadig. Leendet trevande.
– Det var första gången jag läste brevet högt för någon, säger hon. Det är lite jobbigt för orden blir mer verkliga när jag hör dem.
Hon har skrivit på brevet till det biologiska barn hon inte längre har möjlighet att få i flera veckor. I huvudet har orden formats under lång tid, men behovet av att få ner sina tankar på papper har vuxit sig starkare och starkare för varje dag.
– Nästa gång jag träffar min kurator ska jag ta med brevet och läsa upp det för henne. Hon säger att det är bra att jag inte undviker ämnet även om det är jobbigt. Att det är bra att jag vågar hantera det.