Hanterar sorg olika

Bild på Arvid.

Jag var 15. Mitt uppe i gymnasievalet och de sista nationella proven i nian. Ett år innan fick du beskedet att cancern hade spridit sig från lungorna till huvudet. Under ett års tid bröt cancern långsamt ned dig. Cellgifterna gjorde din annars så starka kropp svag. Balansen blev sämre, du fick epileptiska anfall, du tappade talet, du försvann från oss och jag försökte hantera sorgen själv.

Nästan två år efter att min pappa gått bort var jag fortfarande fast i tanken att jag kunde ta mig igenom sorgen på egen hand. Jag undrade varför inte känslorna släppte och varför jag inte gick vidare. Skrämmande nog höll sorgen på att ta över min vardag och tillslut nådde jag bristningsgränsen. Livsglädjen försvann i sorgen, men vändpunkten kom när jag började sätta ord på mina känslor och berätta för andra vad jag varit med om. Det var då som sorgen kom att bli lättare och lättare.

Pappa fick aldrig veta mitt gymnasieval, se hur jag utvecklades som person, vara på min student och mina barn kommer inte ha någon farfar. Det är tankar som ständigt gör sig påminda. Fyra år senare lever jag fortfarande med saknaden. Fast en saknad som går att leva med. Minnen lever kvar och jag kan blicka tillbaka till tiden då vi fick vara tillsammans med ett leende på läpparna.

Jag kom igenom gymnasiet utan dig pappa, jag tog studenten utan din närvaro och jag har börjat universitetet utan din vetskap. Alla hanterar vi sorg på olika sätt, men min erfarenhet är att vi inte gör det ensamma. Allt blir lite lättare om vi pratar om det.

/Arvid Nygård Gustafsson, närståendemedlem i Ung Cancer