”Du är så stark

”DU ÄR SÅ STARK, EMMA”

…säger de. ”Jag hade aldrig orkat eller klarat av det du går igenom.” Meningar som jag får höra ganska ofta och där står jag och undrar vissa dagar vad de menar. Stark? Jag? Vissa dagar känner jag mig lika liten och rädd som ett barn som tror det bor monster under sängen. De dagarna känner jag mig inte stark över huvudtaget, bara liten. Dagar, eller kanske till och med timmar, innan orden kommer mot mig har jag legat hemma som en våt fläck och undrat hur jag ska kunna gå vidare. Då har skiten tagit över och jag krackelerat inifrån och ut.

Svartvit bild på Emma med tårar i ögonen.
Foto: Caroline Broberg

Men du som säger att du aldrig skulle klara av det jag går och har gått igenom, har ingen aning vad du pratar om. För du skulle visst klara av det. Du skulle vara så illa tvungen. Att lägga sig ner och ge upp är inte ett alternativ, så man fortsätter framåt. Det tror jag 99 % av jordens befolkning skulle göra, oavsett vilken kris eller katastrof de går igenom i livet. För man måste, det finns bara ett alternativ. Keep going. Jag håller inte med alla gånger om att jag är stark. Modig kanske, ja. Valen och besluten jag tvingats ta har krävt omänskligt mycket mod och ibland undrar jag hur det gick till. Att jag landade i vissa beslut och faktiskt vågade ta dem. Men det gick, som så många andra ”omöjliga” saker här i livet.

När jag får höra att jag är stark känner jag mig ibland lämnad ensam. Speciellt de dagar jag är skör. Stark är ett ord som gör att det skaver i mig när jag hör det. Som att personen i samma stund indirekt säger ”du klarar dig själv”. Som att jag är någon övermänsklig person som aldrig behöver hjälp eller stöttning. Det behöver jag. Utåt skrattar och ler jag och många verkar inte se mig som en svag person. Men vad är en svag person egentligen? Och vad är det att vara stark? Är det att alltid klara sig själv? Att inte be om hjälp? Jag behöver hjälp, även om jag sällan ber om den. Styrka är i mina ögon att inse att man behöver hjälp och faktiskt ber om den i de stunderna. Så är jag stark? Jag vet inte. Att jag inte ger upp vet jag, men det är en annan sak.

Det fruktansvärt jobbigt att vara en person som ses som stark, för då blir man ganska lätt automatiskt själv på toppen. Det känns som att människor ställer sig frågan ”vad kan jag hjälpa henne med? Hon som är så stark, så klok och modig.” Det känns som att vissa tänker så lite om sig själva. Som att de tänker att de inte har något att ge eller stötta sådana som mig. Så det blir lätt ensamt att vara så där ”stark”.

Nästa gång du träffar den där personen. Ja,  du vet, den där personen du aldrig sett bryta ihop eller gråta. Den där personen som du ser som så stark. Som kanske skrattar och ler trots att döden nyss knackat på dörren. Kom ihåg att även den känner sig som ett barn ibland. Även om du inte ser det eller känner det, så är också den personen rädd för monstren under sängen och kan behöva en hållande hand i mörkret. Den där ”starka” personen behöver också stöd. Måste du säga att personen är stark, så säg då även att du finns där för han eller henne. Jag känner mig ofta lämnad ensam när jag får höra ”du är så stark Emma”, för i samma stund känns det som du säger ”du klarar dig själv” och går. Där står mitt femåriga jag och vill gråta krokodiltårar. Jag är inte alltid stark, jag är bara människa jag med. Min cancer har gjort mig betydligt mer skör även om jag hittat inneboende styrkor i samma veva. Jag vet att jag bottnar i mitt mörkaste mörker och att jag tar mig upp igen. Men att ta sig upp ur den svarta avgrunden kräver hjälpande och stöttande händer.

/Emma Skoglund, drabbadmedlem i Ung Cancer