AKTUELLT
Aktuell kategori
Andra kategorier
Skrivet: 25 mars, 2018
Tiden efter diagnosen
”Det var sommaren 2015 och jag bodde i Australien. Jag jobbade, hade många vänner, var kär och planerade att resa runt i världen. Att jag skulle kunna bli allvarligt sjuk mitt i allt detta fanns inte på kartan.
Det hela började med att jag fick en konstig smak i munnen. Jag kände inte alls igen den, det var inte metall eller blod, men smakade väldigt illa. Därefter började mitt hjärta slå jättesnabbt och jag blev förvirrad. Högerarmen och den högra sidan av mitt ansikte domnade bort. Det var jätteobehagligt och höll på i några minuter. När jag fick fler och fler sådana här attacker bestämde vi, min pojkvän och jag, att jag måste till akuten.
På akuten fick jag komma in direkt. Jag röntgades och när vi därefter träffade en läkare sa han något på medicinengelska som jag inte förstod. Min pojkvän däremot föll ner i mitt knä och förklarade för mig vad läkaren hade sagt. De hade hittat något. Troligtvis en tumör. Jag bara stirrade rakt fram. Jag blev inlagd och stannade på sjukhuset i 12 dagar. Efter flera tester och undersökningar fick jag fler och värre besked från läkarna. Tumören var elakartad. Och det fanns ingen chans för mig att bli frisk. Läkaren sa att jag skulle ha cancer hela livet. Hela livet! Enligt läkaren hade jag i bästa fall 15 år kvar att leva, i värsta fall 1-2. Han berättade om en annan patient han hade i min ålder som nu satt i rullstol.
Tiden efter diagnosen kändes det som om jag stod i ett hörn medan folk kastade stenar på mig. Allt mitt hopp bara rann ut i sanden. Jag var så arg och samtidigt så ledsen.
Jag och min pojkvän började genast googla och läsa om andra med samma diagnos. Vi hittade information om att 95 procent dör inom ett halvår. Allt bara rasade. Mitt hjärta var helt krossat och jag började förbereda mig för att dö. Jag skrev massor av brev och planerade för min begravning. Ville att det skulle bli en begravning då alla ändå hade roligt. Jag planerade också för vad de skulle göra min kropp. Den skulle kremeras och att man sedan skulle plantera ett äppleträd på platsen, nära en flygplats så att mina äpplen kunde åka överallt.
Jag hade bestämt mig för att ändå försöka hålla mig lite lugn tills jag kom hem till Sverige och pratade med en läkare här, men på grund av att jag hade gjort en biopsi fick jag inte flyga. Istället blev jag kvar i Australien i sex veckor till. Det var sex långtråkiga veckor. Jag fick inte jobba och fick prata med alla nära och kära genom skype och sms. En konstig situation. Min lillasyster flög ner för att hålla mig sällskap både i Australien och på resan hem. Hon grät så mycket och det var hemskt att se henne lida så. Så var det med alla i min omgivning och jag fick så dåligt samvete över det.
När jag var tillbaka i Sverige åkte vi mer eller mindre direkt till kirurgen i Linköping. Jag var jättenervös och visste inte vad han skulle säga. Jag berättade om dödsdomen jag fått i Australien. ”Du kan gå över gatan imorgon och bli påkörd av en bil, vi vet aldrig när vi ska dö”, sa han. Det lugnade mig ändå. Kirurgen sa också att även om tumören är svår, så skulle det kunna gå att plocka bort den med vaken kirurgi, vilket innebär att man är vaken medan man opereras. När han förklarade hur det skulle gå till lät det som en scen ur ”Grey’s Anatomy”.
En operation full av risker
Operationen skulle vara full av risker och jag fick lite tid på mig att fundera på hur jag ville göra. Jag ville ju bli av med tumören och vara en ”normal” tjej. Samtidigt var jag livrädd.Men jag ville opereras och i december var det dags. Jag hade fått fler och fler anfall, ofta flera gånger varje dag. När det väl var dags utgjorde min tumör en fjärdedel av min hjärna. Den var så stor!
Jag var vaken medan de opererade mig och under hela ingreppet ville de att jag skulle prata och hålla koll på min högra arm. ”Jag vill ha tumören i en burk, köra över honom, elda och stampa på hans aska”, minns jag att jag sa. Sedan minns jag inte mer.
Jag fick en stroke och när jag vaknade igen kunde jag inte prata eller röra min högra sida. Men jag återhämtade mig väldigt snabbt. Efter tre månader lärde jag mig prata igen, både svenska och engelska. Nu kan jag klockan, räkna och jag minns det mesta. Jag är fortfarande lite svag i höger arm och ansikte, men jag tränar mycket och kirurgen säger att han är imponerad.
När jag fick min diagnos i Australien trodde jag att mitt liv var över. Men nu har min tumör krympt, vilket ingen trodde var möjligt. För min del har det hjälpt mycket att försöka vara positiv. Jag har satt upp mål som jag sedan har kämpat för att nå. För om det är något cancern inte kan röra, så är det ditt hopp.”
/Emmy Lundberg, drabbadmedlem i Ung Cancer. Läs fler berättelser från unga vuxna här.
Vill du få stöd?
Vi finns till för unga vuxna som själva drabbats eller lever nära någon som drabbats av cancer.
Få stöd