Cancer & relationer

Ett cancerbesked kastar ofta omkull tillvaron och påverkar både livet och relationerna till dem som står en nära. Här har vi därför samlat medlemmars frågor om just cancer och relationer. Det är psykologen Patrik Göransson som svarar på frågorna.

Du kan läsa mer om Patrik Göransson genom att klicka här.

  • Hejsan! Jag är enda barnet i en familj där mamma drabbades av cancer för sex månader sen. Pappa vill inte prata om några jobbiga saker och låtsas knappt om att mamma är sjuk. Det är jag som tar hand om mamma och skjutsar henne till sjukhuset. Samtidigt är mamma mer tjurig än någonsin. Hon säger inte tack när jag skjutsar henne utan är bara arg hela tiden. Känner att det är jag som är den enda ”vuxna” i familjen och jag vet varken hur jag ska hantera mamma eller pappa.

– Det låter verkligen som att du gör allt du kan för att ställa upp och vara där för dina föräldrar både praktiskt och känslomässigt, men att deras respektive sätt att hantera situationen gör att det blir tungt och ensamt för dig. Jag tycker inte att det är okej och det kommer inte hålla i längden, inte för dig och inte för er som familj.

Det kan vara svårt att säga ifrån till någon som är sjuk eller någon som inte verkar kapabel att ta in hur ens livskamrat verkligen mår, men i det långa loppet kommer ingen må bättre av att detta fortgår. Samtidigt kan du inte göra mer än att säga hur du upplever det, mår och känner. Kanske kan du även behöva ta ett steg tillbaka. Klart att du ska vara ett stöd för dina föräldrar men inte den enda ”vuxna” och om vi ska spetsa till det lite – curla dina föräldrar.

Dina föräldrar behöver antagligen hjälp med att tillsammans finna bättre och gemensamma strategier för att hantera hur de mår och hur de kan stötta varandra. De kan till exempel få träffa en psykolog, kurator eller familjeterapeut inom cancervården eller via familjerådgivningen. Om du vågar säga ifrån kan det kanske motivera dem till att ta ett sådant steg.

  • Hej! Jag fick testikelcancer för över ett år sen. Behandlingen har gått relativt bra men jag har fått en del sexuella biverkningar. Exempelvis så behöver jag äta medicin för att få erektion. Jag tycker medicinen fungerar sådär och det tycker min tjej också. Vi blev ihop innan jag fick cancer. Jag känner mig så kass i sängen. Jag är verkligen attraherad av min tjej, men jag är livrädd för att hon ska tänka att det är något fel på henne. Hur pratar man om nåt sånt här skämmigt med sin tjej?

– Jag antar att du menar att du är orolig för att din tjej ska tolka det som att du inte tänder på henne utifrån att din förmåga till erektion är påverkad efter cancerbehandlingen. Att prata om sex och vad vi tänker, känner och hur vi vill ha det är av någon anledning svårt och avigt för många utav oss och då även om vi står varandra nära i de flesta avseenden. Innan flöt det kanske bara på och ni gjorde som ni gjorde utan att grubblerierna, rädslan och ”skämmigheten” tog det utrymme i sovrummet som det verkar ta nu. Risken finns då att man brottas mer med tankarna än är i stunden och den intima närvaron vilket påverkar lusten, kontakten, samspelet, njutningen och både mannen och kvinnans erektion.

Det finns mer hjälp att få medicinskt, psykologiskt, sexologiskt och med sexualtekniska hjälpmedel. Men det viktigaste steget är nog trots allt att trotsa känslan av att det är skämmigt och tankarna på att vara kass och ställa dig själv frågan vad som är viktigt. Vad vill du känna och uppleva tillsammans med din tjej och vad vill du stimulera för känslor och upplevelser hos henne? Det är nog inte i första hand problemen och grubblerierna du skall samla mod till att våga prata om utan den lust och längtan som du upplever att problemen står i vägen för.  Att ta sikte på att röra sig i riktning mot det ni båda och enskilt längtar efter kan bjuda in lekfullheten och lusten i det hela. Om du känner att du eller ni behöver stöd eller hjälp kring detta så be din läkare eller kontaktsjuksköterska om att få träffa en sexolog eller psykolog.

Genom Ung Cancer kan du som medlem söka stipendium för psykologsamtal enskilt eller som par/grupp. Klicka här för att läsa mer.

  • För ungefär ett halvår sen dog min fru i en hjärntumör. Vi har två fantastiska barn på 6 och 8 år. Den äldsta pratar ofta om sin mamma med mig och sitt syskon. Den yngsta drar sig nästan alltid undan när vi pratar om deras mamma. Hon har knappt gråtit under hela den här resan utan har blivit argare och mer inåtvänd. Vill väldigt gärna ha tips kring hur jag kan nå fram till mitt minsta barn!

– Det är ingen lätt situation du befinner dig i där du har din egen sorg och saknad att förhålla dig till samtidigt som du så uppenbarligen vill finnas där för dina barn och möta dem i deras individuella hantering. Det kan vara en stor skillnad på en 6-åring och en 8-årings förståelse, reaktion och hantering av att ha förlorat en förälder eller någon annan som står dem nära. Medan ditt äldsta barn både verkar vilja och kunna prata om att mamma har dött verkar din dotter reagera på ett annat sätt och har sannolikt behov av andra vägar för att beröra det som har hänt och händer. En bra ingång till väl sammanställd information, litteraturtips och kontaktlista hittar du på Cancerfondens hemsida: https://www.cancerfonden.se/om-cancer/om-den-vuxne-inte-blir-frisk.

Samtidigt tycker jag inte att du ska dra dig för att söka hjälp om du är orolig för hur din dotter mår och hur detta mående tar sig uttryck i beteendemönster där det känns som ännu svårare att nå fram till henne. Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) kan vara en stor hjälp och det är inte alls så dramatiskt som det kanske låter, de har stor vana och kompetens när det kommer till att möta och stötta barn och förälder tillsammans. Ofta erbjuder de även råd och en första bedömning via telefon vilket kan vara en bra början. Du hittar mer information kring hur det fungerar i ditt landsting på http://1177.se.

  • Halloj! För några månader sen fick min pojkvän leukemi från ingenstans. Min partner har fått väldigt svåra biverkningar.  När han blev sjuk hade vi bara varit ihop i 4-5 månader. Från att ha varit kärleksfull pojkvän och flickvän känns det plötsligt som att jag bara är vårdare. Jag känner mig superrädd för att min kille ska tro att jag bara hänger kvar för att han är sjuk och att jag inte älskar honom ”på riktigt”. Tycker de här sakerna är svåra att prata med honom om och tar gärna emot tips.

– Starkt att du i samma fråga kan uttrycka att det är tufft i den roll du kastats in i efter så relativt kort tid tillsammans samtidigt som du uttrycker att du genuint älskar din kille. Att kunna känna och ha både och på detta sätt inom sig och också ha det när man pratar med varandra är betydelsefullt. Du vill kunna vara tydlig i att du faktiskt älskar honom samtidigt som du vill kunna uttrycka att det är tufft för dig också och att du kanske känner dig vilsen i den roll som du hamnat i. På samma sätt kan det vara både och för din kille där kärleken till dig blandas med vilsenhet i rollen att bli omhändertagen och rädslan för att du hänger kvar av ren sympati.

Det är oerhört svårt att ge konkreta tips utan känna er närmare. Det finns alltid möjligheten att tillsammans eller enskilt söka ytterligare stöd av till exempel kurator eller psykolog vilket kan vara ett bra tips om du känner att du/ni sitter fast i ett mönster. Annars är min erfarenhet att det ofta är konstruktivt och leder vidare att våga berätta hur man känner och upplever saker men att då ”både” & ”och” får komma fram. Det är ganska sannolikt att ni upptäcker att ni bär på liknande farhågor men också liknande längtan och begär efter att få vara och känna sig som kärleksfull pojk- eller flickvän. Tillsammans kan ni hjälpa varandra hantera farhågorna men också stötta i strävan efter att hitta vidare till den relation ni vill ha under och efter cancerresan.

Genom Ung Cancer kan du som medlem söka stipendium för psykologsamtal enskilt eller som par/grupp. Klicka här för att läsa mer.

  • Jag fick cancer för två månader sen och är mitt uppe i cellgiftsbehandlingen. Jag är så himla trött på att hela tiden behöver svara på ”hur jag mår”. Jag mår kasst fysiskt och tycker det är jobbigt att ha kontakt med fler än typ min brorsa och min bästa kompis. Samtidigt får jag dåligt samvete när jag inte svarar på sms från kompisar eller kollegor. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen för jag orkar inte med en massa relationer just nu, men jag pallar inte heller att gå runt med dåligt samvete.

– Så skönt att du så klart kan uttrycka vad du känner att behöver just nu för att förhålla dig till allt som händer. Du mår kasst och vill fokusera ditt sociala umgänge till de som står dig närmast och det är helt okej. Samtidigt så finns det andra som bryr sig om dig vilket kanske är skönt att veta även om du just nu inte orkar med det. Det blir lite både och där du får acceptera att du känner dåligt samvete för om vi vänder på det hela så hade du ju inte haft dåligt samvete om dessa relationer inte betydde något för dig.

Sannolikt kommer du vilja återuppta några eller flertalet av dessa kontakter längre fram när den mest intensiva behandlingsfasen ligger bakom dig och du åter ska hitta hem till det liv du vill leva. Det går inte ge ett klart svar på vad du borde göra nu. Jag har dock träffat flera som utifrån samma dilemma valt att dela med sig genom en blogg eller via andra sociala medier och där valt att förklara att man inte riktigt orkar vara så kommunikativ och därmed kanske inte svarar i telefon och på sms. Som jag har förstått det upplever dessa personer dels att de kan skriva av sig och sortera sina tankar samtidigt som omgivning upplever att de har kontakt och kan visa att de bryr sig genom ”like-knappar” och ”styrkekramar”.

Du får själv hitta vad som funkar för dig och det är okej att dra sig tillbaka om du behöver det. Samtidigt ska du då kanske vara inställd på att det vilar på dig själv att sedan ta initiativ till att återuppta kontakterna.

  • När min bror var sjuk i leukemi så kände jag att jag behövde vara stark och stötta honom varje dag, jag ville inte visa mig svag inför honom. I dag är min bror frisk och han lever livet som vanligt igen, som om ingenting har hänt. Det är såklart underbart men i dag mår inte jag bra alls. Det känns som jag har kört fast och att min bror inte fattar hur sjuk han var. Hur nära han var på att dö. Det är som att jag kraschar nu när det värsta verkar vara över. Vad kan jag göra för att få min bror att förstå hur jag mår och varför?

– Det verkar som att du i all välmening höll tillbaka och dolde för din bror vad du kände och tänkte. Du ville inte oroa och skrämma honom med din oro och din rädsla. Det är normalt att vi vill skydda den som är sjuk på detta sätt och vi visar upp en stark mask samtidigt som vi kanske håller tillbaka när det kommer till de egna reaktionerna, att dela med oss av våra egna bekymmer, att hamna på kant med eller ”bråka” med dem vi vill skydda är något vi undviker.

Det är ju som sagt i all välmening, du ville ju stötta honom, men det verkar lite som att ni snarare har glidit ifrån varandra eller befinner er på olika ställen reaktionsmässigt och emotionellt. Min erfarenhet är att många hamnar i denna obalans och det inte är något som bara löser sig utan kräver mod och handling i det att man måste gå emot det tidigare mönstret och åter våga visa sig.

För mig låter det verkligen som att du och din bror har en riktigt fin relation i grunden och även om det känns skrämmande och du är orolig för att ”dra ner” honom så är det nog dags att visa och berätta hur du känner och mår. Det kan också vara en idé att söka stöd för din egen del om du känner det som att du håller på att krascha. Kanske från en vän, familjemedlem eller till exempel en kurator i skolan eller på vårdcentralen.

Genom Ung Cancer kan du som medlem också söka stipendium för psykologsamtal enskilt eller som par/grupp. Klicka här för att läsa mer.

  • En av mina bästa klasskompisar fick cancer för några månader sen och kom nyligen tillbaka till skolan. Jag tycker att det är jättesvårt att prata med henne nu och det känns som att hon drar sig undan. Jag vill så gärna att det ska ”vara som förut” men förstår väl att det kanske är svårt. Men jag saknar henne och vill att hon ska vara med mer. Hur kan jag och mina klasskompisar hjälpa till för att prata om det som hon har varit med om?

– Du och dina klasskamrater verkar genuint måna om er vän och det värmer att höra. En cancerresa där man behöver förhålla sig till allvarlig sjukdom, gå igenom tuffa behandlingar som under och efter kan påverka både kropp och själ kan beröra en både på djupet och länge. För din vän, dig och flertalet cancerberörda handlar det inte om att komma tillbaka till ”att vara som förut” utan snarare att kunna gå vidare samtidigt som man behöver förhålla sig till nya erfarenheter, förluster, rädslor och så vidare.

Det är vanligt att både den som är cancersjuk och de som står nära ”biter ihop” och tänker att om man bara tar sig igenom behandlingarna så kommer allt bli som vanligt sen, bara för att sedan upptäcka att det inte riktigt är så. Man skulle kunna likna det med att man kämpar sig genom Vasaloppet bara för att i målgången upptäcka att man direkt behöver ta sig an en lika mödosam strapats. Det är då lätt hänt att man känner sig vilsen och inte vet hur man ska förhålla sig till sina och omgivningens reaktioner och frågor.

Vad ska och kan man fråga? Vad ska man säga? Ska man prata om cancerns eller inte? När får man skratta och skämta? Tankarna och frågorna snurrar hos alla berörda och det är lätt att fastna i att brottas med dem i jakten på svar som kanske inte finns. Då är det lätt det känns svårt, konstigt och avigt. Jag känner inte er och vet inte vad du eller din vän går igenom men tänker att det nog är viktigt att ha både och. Det kan komma stunder då din vän vill prata om det hon varit med om och då är nog det bästa att så öppet som möjligt visa vad ni känner och tänker. Samtidigt kan hon ha ett stort behov att få känna och göra ”vanliga” och ”normala” grejer och då är det kanske viktigt att bjuda in, bjuda med och bjuda ut utan en massa konstigheter.

Jag vet att det inte är någon lätt balansgång men det som ställer till det mest är nog det egna kravet på att vilja säga ”rätt” saker och göra ”rätt” saker. Utgå från hur mycket ni faktiskt bryr er om henne och våga göra lite ”fel” då och då. Då visar du att du finns där oavsett och det kan vara värt mycket.  På http://naracancer.se finns både bra information till dig som är ung och står nära någon med cancer samtidigt som det finns möjlighet att chatta med andra i samma situation.

Via Ung Cancer kan du också prata med andra i liknande situation som du själv via slutna forum eller få en samtalsvän. Klicka här för att läsa mer.

  • Hej, jag och min partner har nu i 18 månader varit i cancervärlden. Min partner fick Hodgkins lymfom och har sedan dess genomgått behandlingar, fått återfall och blev klar med strålningsbehandlingen för andra gången för en månad sen. Det känns som vi inte har haft något annat att tänka på under hela denna tiden. Det känns mer som att vi är som två syskon eller bästa kompisar. Inte som partners. Hur kan man hitta tillbaka till varandra och var börjar man ens?

– Ja, det blir lätt som du beskriver i karusellen av undersökningar, besked, behandlingar, biverkningar och väntan på nästa steg. Det pratas mycket om att kämpa mot cancern och det är nog så det lätt blir, att man sida vid sida tar sig an ”projektet” och lägger fokus, kraft och energi på kampen. Så behöver det nog vara i perioder men samtidigt kan det bli som du skriver att man i viss mån tappar kontakten med vitala delar av livet och relationen, att romantiken, leken, lusten och livsprojekten halkar åt sidan.

Det är svårt att ge ett tydligt och klart svar på hur just du och din partner ska hitta tillbaka till varandra och vidare till den relation ni längtar efter. En möjlig början kan dock vara att avkomplicera det hela och ta några steg i riktning mot att göra och vara mer som man ser sig själv i den relation man längtar efter. Små gester och steg i vardagssysslor och fritidsaktiviteter med inslag av uppvaktning och lekfullhet. Kanske duka fint och tända ljus till kvällsmaten en vanlig tisdag, tanka ett bad eller ge en massage, testa ett nytt träningspass tillsammans, en promenad med enkel picknik och så vidare. Det låter kanske banalt men att aktivera dessa små beteenden i vardagen och sträva efter att göra det så gott som dagligen kan verkligen göra en skillnad. Små, nyfikna och upptäckande steg kan vara av större betydelse än stora steg med stora förväntningar som till exempel att göra ”den stora resan som ska ändra allt”.

Ibland kan man behöva hjälp med att tillsammans staka ut vägen och då kan kurator, psykolog eller familjerådgivningen var en ett lämpligt stöd.

Genom Ung Cancer kan du som medlem söka stipendium för psykologsamtal enskilt eller som par/grupp. Klicka här för att läsa mer.

  • Jag är cancerdrabbad och har just återvänt till plugget i Linköping. Jag tycker att en av de svåraste situationerna efter att jag drabbades av cancer har varit att träffa nya människor. Jag har kunnat prata om det som hänt med mina kompisar och min familj och de har liksom varit med hela tiden. Men när jag dejtar eller när jag träffar andra nya människor, som arbetsgivare eller nya vänner, så vet jag inte hur, när och om jag ens ska ta upp det?

– Jag kan verkligen tänka mig att det kan vara avigt och svårt att förhålla sig till cancererfarenheten när du träffar nya människor eller bekanta som inte direkt varit med. Cancerresan kan beröra på djupet och ge erfarenheter som påverkar både självuppfattningen och relationerna. Under en tid har cancerpatient varit ett epitet du bemötts utifrån, behövt förhålla dig till och som på något sätt blivit en del av din identitet. Hur länga skall man sen se sig som cancerpatient? Bör man berätta det direkt för människor som man möter så att de vet från början? Kanske känns det som att det står skrivet i pannan och att det skulle kännas som att du för potentiella arbetsgivare, dejtingobjekt, eller ny vän bakom ljuset, de måste ju få reda på det för eller senare eller?

Jag har en känsla av att just cancer av någon anledning är mer laddat än många andra erfarenheter och att det spelar in i grubblerierna kring om man ”måste” delge sin livs- och sjukdomshistoria för allt och alla. Även om dessa tankar snurrar i huvudet under en lång tid framöver så kan och får du själv välja om och hur mycket du vill berätta. Jag har svårt att se att det skulle vara någon brådska med att ta upp dina cancererfarenheter när du möter nya människor. Beroende på vilken form av relation som inleds och vad du fått med dig i ryggsäcken kan sedan incitamenten för att berätta lite eller mycket påverkas. Det kan till exempel vara en god idé att ha en dialog med sin närmaste chef om seneffekter efter cancersjukdom eller dess behandling periodvis påverkar din arbetsförmåga och där arbetsgivaren kan hjälpa till och underlätta på olika sätt.

  • När jag fick min cancerdiagnos så var det ganska många som hörde av sig och stöttade mig. Det var väldigt viktigt för mig. Jag hade inte klarat att ta mig igenom detta själv. Men nu efter att det värsta har lagt sig så är det knäpptyst. Många av dem som jag trodde var nära vänner har dragit sig undan. Jag fattar väl att man inte vill snacka eller prata om cancer när man är 19 år men det är ju inte mitt fel att jag fick skiten. Vad kan jag göra för att folk inte ska bli rädda för mig?

– Nej, det är verkligen inte ditt fel att du fick skiten och att den fortsätter påverka din vardag och dina relationer, trots att som du säger det värsta har lagt sig. Du frågar vad du kan göra för att folk inte ska bli rädda för dig. Min erfarenhet är att det nog inte i första hand handlar om att folk är rädda för dig utan rädslan ofta handlar om folks rädsla för att säga eller göra fel. Kan man fråga om hen vill följa med på en fest när hen haft cancer? Kan hen göra ditten eller datten nu när hen har kommit tillbaka? Jag vet ju inte med säkerhet att det är denna osäkerhet och dessa grubblerier hos din omgivning som ligger bakom din upplevelse av att de drar sig tillbaka, men det är ett mönster som jag har mött flera gånger.

Nu är det du som ställer frågan och inte din omgivning så jag skall försöka ge dig någon form av tips, men i en av frågorna ovan är en liknande fråga ställd från ett annat perspektiv. Som vanligt krävs det ett visst mod om man vill bryta ett mönster och komma närmare de relationer man vill ha och det liv man leva. Du kan inte ta ansvar för om andra känner sig obekväma eller osäkra utan visa att du vill vara med och ta initiativ till samvaro och aktiviteter som du känner för. Förhoppningsvis släpper omgivningens rädsla och osäkerhet efter hand och de vågar åter ta initiativ. Att möta andra i liknande situation kan också vara en stor hjälp då det ofta blir uppenbart att du inte är ensam om dina upplevelser men också att situationen går att förändra. Bor du på en ort där Ung Cancer har medlemsträffar så kan det vara ett utmärkt forum och så även Ung Cancers grupper och forum online.  Klicka här för att läsa mer om vad Ung Cancer erbjuder.

Via länkarna här under kan du läsa mer om vilket stöd vi på Ung Cancer erbjuder när det gäller relationer och möjligheten att prata med andra.

En person fyller i en blankett

Stipendium

Läs mer

Medlemmar spelar shuffleboard.

Medlemsträffar

Läs mer

TODO

Samtalsvän

Läs mer