#4 Andreas

Vägen tillbaka från cancern är lång, särskilt för unga vuxna. Precis när man förväntas rivstarta sin karriär, vara attraktiv, sexuellt aktiv och bli som mest självständig tvingar cancern en att dra i nödbromsen. Både cancerdrabbade och närstående unga vuxna hamnar ofta i det som vi kallar cancerbaksmällan. Det här är Andreas historia.

Det har gått två år och åtta månader sen Mamma dog efter en tio år lång cancerresa. Livet fortsätter men fortfarande räknar jag dagarna. Minnet av att höra hennes röst, och känslan av att ligga på hennes arm i sjukhussängen och känna hennes värme finns fortfarande nära mig. Ibland känner jag skuld av att jag ältar händelser som varit. Ibland känner jag ilska av att cancern tagit henne ifrån mig. Ibland känner jag tvivel om jag kommer kunna gå vidare. Men mest av allt känner jag sorg. Sorg att hon inte längre är här. Sorg att hon inte längre kan leda mig på livets väg. Sorg att hon inte längre får leva sitt liv.

Cancerbaksmälla är för mig extremt relaterbart på olika sätt. Den finns där på jobbet när jag får höra historier om min mycket äldre kollegas mamma. Den finns där när ens vänner berättar att de ska hem och träffa familjen under helgen. Den finns där när jag tänker på att min syster inte fick ha vår mamma närvarande på sitt bröllop i somras. Allt detta skapar en känsla av orättvisa i mig. Varför är livet så orättvist? Jag vandrar i cirklar, dunkar huvudet i väggen och grinar tills jag somnar. Det är så lätt att fastna i dessa osunda tankar och jag tror definitivt att jag hade varit kvar där hela tiden, om det inte vore för den hjälp jag fått av Ung Cancer. De hjälpte mig att våga öppna upp mig för andra och inte bara älta i det inre. De hjälpte mig att inse att det är alldeles för svårt att bestiga ett berg själv med en så tung ryggsäck, och de hjälpte mig att inte säga ”jo, men det är bra med mig” när någon frågar hur jag mår utan istället våga säga ”nej, idag är inte en bra dag – men det är okej”.

Nästa steg blev att jag fick dela min familjs cancerresa genom Ung Cancers instagramkonto. Det var befriande att med musik i hörlurarna skriva ned allt det där som fanns i det inre, bultandes under ytan – det som bara väntade på att få komma ut. Jag hade hållit känslorna inne alldeles för länge. Vilken makalös respons jag fick: så många människor kunde relatera till min historia och folk hörde av sig om att min berättelse hade hjälpt dem i sin cancerresa. För första gången i mitt liv kände jag att jag kunde använda cancern till något gott. Inte så långt därefter fick jag stipendium av Ung Cancer för psykologkontakt. Jag fick träffa den absolut bästa psykologen jag kunde tänkt mig, som förstod vad jag menade innan jag själv ens gjorde det. När samtalen var över kände jag att jag kunde pusta ut, där på bergets topp, efter en så lång vandring. Men livet är inte riktigt så enkelt. Med en väldig storm gjorde cancerbaksmällan sig påmind igen med depression, panikångest och kroppslig smärta. Just nu är jag inne i en period då det går lite bättre, men jag har fått insikten i att livet är så här nu. Vissa dagar är bra och andra är bara dåliga.

Cancer var en smäll när den drabbade min mamma. Men cancer är fortfarande en smäll idag. Cancerbaksmällan. Två år och åtta månader, fy vilken baksmälla.

– Andreas, medlem i Ung Cancer