Josefin

Jag upplever att vårdpersonalen både under och efter behandlingen har frågat om min livssituation och i många fall tagit hänsyn till den. När jag precis fått min diagnos lades jag in på slutenvården. Personalens bemötande var alltigenom förstående och stöttande. De rotade i förråd och skrymslen för att få fram en spjälsäng till min tre månader gamla dotter, vilket för oss var ett tecken på att de såg mig och min familj som en enhet. Personalen på ”min avdelning” har också i största möjliga mån alltid försökt att erbjuda mig eget rum för att underlätta för min familj att besöka mig och för att jag skulle kunna ha en närstående hos mig även på natten.

Något som däremot fungerade sämre var att jag var nybliven mamma när jag fick mitt cancerbesked och var tvungen att sluta amma över en helg för att kunna påbörja mina cellgiftsbehandlingar. På sjukhuset efterfrågade jag stöd i hur avvänjningen borde gå till. Jag ville prata med någon som kunde stötta mig. Det var dessvärre fredag och jag skulle påbörja min behandling efter helgen och skulle därför sluta amma till dess. Jag fick en post-it lapp med ett telefonnummer och bad om tabletter som hjälper mjölken att avstanna. Men dem fick jag inte förrän flera dagar senare, när det var för sent. Min dotter skrek och mina bröst ömmade. Hela förloppet har skavt inom mig sedan dess. Varför fick jag inget samtalsstöd? Jag hade behövt att vården fungerade trots att det var helg och sommar.

Under resans gång har jag känt en enorm tacksamhet inför vad den svenska sjukvården har gjort för mig. Men jag hade önskat att fler av mina vårdgivare berörde frågan om hur jag mår rent psykiskt. Under den tyngsta perioden, ca 5-6 månader in i behandlingen, orkade jag inte bära mina oros- och skuldkänslor längre eftersom de tyngde mig alltför mycket. Jag var rädd att behöva lämna min dotter och man efter mig, och att hon därmed aldrig skulle få chans att minnas mig. Rädslan för att inte få se henne växa och bli självständig gjorde så ont och drev mig in i en depressiv fas. Ingen i vården uppmärksammade detta. Kanske eftersom det är lätt att dölja det inom sig. Min familj såg däremot hur jag mådde och bad om hjälp – vilket jag också fick, när vi påtalat behovet.

Josefin, drabbadmedlem i Ung Cancer

Porträttbild på Isak som sitter åt vänster.

Isak

Läs mer

Porträttbild på Emma som tittar rakt in i kamera.

Emma

Läs mer