Isak

Porträttbild på Isak som sitter åt vänster.

Jag fick beskedet om min testikelcancer när jag var 24 år gammal. Jag märkte en knöl i ena pungkulan som till slut visade sig vara en tumör. Cancern vände helt upp och ner på mitt liv. Ett fem månader långt virvlande helvete av flera operationer och cellgiftsbehandlingar väntade. Förutom att jag kastades in i en karusell, så var nästan det värsta av allt ensamheten. Vårdpersonalen gjorde sitt bästa för att ta hänsyn till mina behov i det enskilda bemötandet. Men när jag var inlagd fanns det ingen annan patient i min ålder där. Bara en massa 80-åringar. Det var inte vad jag behövde för att må bra.

För mig betydde det väldigt mycket när jag fick träffa en specialistläkare. Hon visade olika röntgenbilder och förklarade noga varför det fanns ett behov av den stora bukoperationen, det uppskattade jag oerhört. Ofta sprang annars läkare ganska snabbt in och ut i rummet på ronder och jag kände aldrig att de verkligen såg mig.

I dag är jag frisk, men cancern har påverkat mig mer än jag trodde. Jag har lite mindre lust till sex, jag kan inte få erektion lika lätt utan mediciner, och jag får inte längre ejakulation när jag får orgasm. Det påverkade mitt självförtroende en hel del precis när jag skulle vänja mig vid förändringarna, och det sänkte min livskvalitet mer än jag kunde ha tänkt mig. Ett stort ärr över magen och en silikontestikel påminner mig dessutom ständigt om det jag har gått igenom. Det tråkiga är att vården förberedde mig så dåligt på dessa förändringar. Jag har fått kämpa ganska hårt för att få tillgång till medicin, och vården har visat ett överväldigande ointresse.

Isak, drabbadmedlem i Ung Cancer

Porträttbild på Emma som tittar rakt in i kamera.

Emma

Läs mer

Josefin

Läs mer