stöd oss

#4 Andreas

Andreas cancerbaksmälla i år: Det har gått tre år och åtta månader sen Mamma dog efter en tio år lång cancerresa. Livet fortsätter men fortfarande räknar jag dagarna. Under lång tid har jag frågat mig om livet är på väg framåt eller om jag står still. Jag går och går och går, men uppfattar inte om jag rör mig framåt. Mycket
har på ett sätt hänt, men på andra sätt inte. Sorgen finns kvar men ser annorlunda ut. Glädjen finns, men sällan i den formen den tidigare visade sig i. Det har jag fått lära mig är okej. Förtvivlan, oro, skratt,
ångest, glädje, bus – allt finns där i vardagen. Det är så livet är. Plötsligt märker jag att jag kommit framåt.

Ofta talar man om ande, kropp och själ som om det vore tre helt separata delar av livet. Det man ofta missar att påpeka är att de hänger ihop. Har du trasiga relationer så kan det visa sig i ditt kroppsliga mående. Har du en osund självbild eller inte ger din egen kropp den kärlek den behöver, så kan det visa sig i din mentala hälsa. I april i år blev jag själv äntligen fri från en uttalad utmattningssjukdom jag kämpat med de sista nio månaderna. Det som började som yrsel och huvudvärk övergick senare till kroppslig smärta, en oförmåga att gå, panikångest och sänkt levnadsstandard. Den utmattningen var en psykosomatisk respons på det kaos jag upplevt i mitt liv under alldeles för lång tid. För mycket ansvar på jobbet, för mycket omtanke i mina nära relationer, för mycket planerad tid, för många obearbetade känslor med Mamma.. för lite egentid. När blev livet så komplicerat kan jag fråga mig? Alla spår leder tillbaka till Mammas cancer. Detta är cancerbaksmälla.

Men fri är jag idag. Fri från kroppslig smärta, fri från panikångest, fri från de hinder som det gav mig. Jag kan träna igen. Jag kan vårda relationer igen. Jag kan ge, och inte bara ta, igen. Men det tog tid. Det behövde ta tid. Jag är övertygad om att en stor bidragande faktor till varför livet fungerar idag är för att jag gjort upp med det förflutna. Jag har lämnat Umeå till fördel för Sveriges södra del, jag har träffat många nya vänner, utbildat mig vidare, hittat nytt jobb och funnit kärleken. Det krävdes ett miljöombyte.
Att inte fortsätta existera i den miljö som orsakat mig smärta under så lång tid. Det har aldrig känts som att jag har flytt, utan snarare som att jag avslutat ett värdefullt men svårt kapitel av mitt liv. Jag tänker
tillbaka på det Mamma ville allra mest för mitt liv: att det inte skulle ta paus – att livet skulle få fortsätta på det sättet det var tänkt. Cancern skulle inte få ta ifrån mig den framtiden också. Tårarna faller längs kinderna bara av tanken på att en människa kan bry sig så mycket om en annan, att min egen Mamma jämt och ständigt satte mitt mående före hennes eget. Därför vill jag respektera hennes önskan. Jag tänker inte ge cancern någon mer makt över mitt liv. Jag vill bli fri, jag vill bli nykter från den här baksmällan som tagit och tagit från mig i nästan fyra års tid. Jag måste försöka. Det är dags att leva nu.


Andreas cancerbaksmälla för ett år sedan: Det har gått två år och åtta månader sen Mamma dog efter en tio år lång cancerresa. Livet fortsätter men fortfarande räknar jag dagarna. Minnet av att höra hennes röst, och känslan av att ligga på hennes arm i sjukhussängen och känna hennes värme finns fortfarande nära mig. Ibland känner jag skuld av att jag ältar händelser som varit. Ibland känner jag ilska av att cancern tagit henne ifrån mig. Ibland känner jag tvivel om jag kommer kunna gå vidare. Men mest av allt känner jag sorg. Sorg att hon inte längre är här. Sorg att hon inte längre kan leda mig på livets väg. Sorg att hon inte längre får leva sitt liv.

Cancerbaksmälla är för mig extremt relaterbart på olika sätt. Den finns där på jobbet när jag får höra historier om min mycket äldre kollegas mamma. Den finns där när ens vänner berättar att de ska hem och träffa familjen under helgen. Den finns där när jag tänker på att min syster inte fick ha vår mamma närvarande på sitt bröllop i somras. Allt detta skapar en känsla av orättvisa i mig. Varför är livet så orättvist? Jag vandrar i cirklar, dunkar huvudet i väggen och grinar tills jag somnar. Det är så lätt att fastna i dessa osunda tankar och jag tror definitivt att jag hade varit kvar där hela tiden, om det inte vore för den hjälp jag fått av Ung Cancer. De hjälpte mig att våga öppna upp mig för andra och inte bara älta i det inre. De hjälpte mig att inse att det är alldeles för svårt att bestiga ett berg själv med en så tung ryggsäck, och de hjälpte mig att inte säga ”jo, men det är bra med mig” när någon frågar hur jag mår utan istället våga säga ”nej, idag är inte en bra dag – men det är okej”.

Nästa steg blev att jag fick dela min familjs cancerresa genom Ung Cancers instagramkonto. Det var befriande att med musik i hörlurarna skriva ned allt det där som fanns i det inre, bultandes under ytan – det som bara väntade på att få komma ut. Jag hade hållit känslorna inne alldeles för länge. Vilken makalös respons jag fick: så många människor kunde relatera till min historia och folk hörde av sig om att min berättelse hade hjälpt dem i sin cancerresa. För första gången i mitt liv kände jag att jag kunde använda cancern till något gott. Inte så långt därefter fick jag stipendium av Ung Cancer för psykologkontakt. Jag fick träffa den absolut bästa psykologen jag kunde tänkt mig, som förstod vad jag menade innan jag själv ens gjorde det. När samtalen var över kände jag att jag kunde pusta ut, där på bergets topp, efter en så lång vandring. Men livet är inte riktigt så enkelt. Med en väldig storm gjorde cancerbaksmällan sig påmind igen med depression, panikångest och kroppslig smärta. Just nu är jag inne i en period då det går lite bättre, men jag har fått insikten i att livet är så här nu. Vissa dagar är bra och andra är bara dåliga.

Cancer var en smäll när den drabbade min mamma. Men cancer är fortfarande en smäll idag. Cancerbaksmällan. Två år och åtta månader, fy vilken baksmälla.

Andreas, medlem i Ung Cancer



Liknande inlägg

Ung Cancer uppmärksammar de 800 unga vuxna som kommer drabbas av cancer nästa år

Varje år drabbas 800 unga vuxna mellan 16–30 år i Sverige av cancer. Det är en patientgrupp som ofta faller...

Läs mer
Jag vill bidra

Tillfällig information kring våra ordrar

Ung Cancer har haft problem med våra leveranser för ordrar som beställts 10-14 oktober. Om din order fortfarande inte har...

Läs mer
Ung Cancer

Så blev Kraftsamlingen 2019!

Ung Cancer har lämnat festivalen bakom sig och välkomnade istället sina medlemmar till Kraftsamlingen. Mellan den 25-27 oktober tog Ung Cancer...

Läs mer
Ung vuxen

INSTAGRAM @UNGCANCER