AKTUELLT

Skrivet: 11 maj, 2017

"Aldrig tidigare har jag känt mig så liten, hjälplös och rädd"

”Linda heter jag och är 32 år gammal. Jag är mamma till två söner, sambo, dotter, storasyster, sjuksköterska och vän. Det här är delar av min berättelse om när livet omkullkastas och hur det varit för mig att stå bredvid någon som drabbats av cancer, i mitt fall min lillasyster.
Det skiljer bara 1,5 år mellan mig och min lillasyster Camilla. Sedan barnsben har vi alltid haft en väldigt nära och god relation och alltid stått stadigt vid varandras sida. Det finns nog ingen som känner mig så väl som hon gör. Ibland tror jag att hon nästan känner mig bättre än jag själv gör. Tillsammans har vi genom livet delat det mesta. Sida vid sida. Alltid tillsammans.
Efter att Camilla hade sprungit Stockholm Marathon kom hon till mig och berättade om en knöl hon känt på benet och bad mig titta på den. Som storasyster sa jag att det säkert inte var någon fara men att hon ändå borde kolla upp den. Som sjuksköterska fanns det i bakhuvudet redan då och de följande veckorna kunde jag inte tänka på annat.
Så en dag kom beskedet som jag fruktat i veckor, det var en tumör. En cancertumör. Min syster hade fått sarkom.
Världen stannade till för en stund, för att i nästa rasa fullständigt och jag föll handlöst. Aldrig tidigare har jag känt mig så liten, hjälplös och rädd. Jag försökte vara stark men kände mig så skör. Det fanns så många frågor men så otroligt få svar. Oron och ovissheten jag kände kunde ingen trolla bort eller lindra.
Jag kunde inte skydda henne mot det här. Jag kunde inte heller dela bördan. Men jag kunde se till att alltid finnas där för henne, precis som vi alltid funnits där för varandra. Och det gjorde jag. Tillsammans bar vi varandra.
Det är uppenbart att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Man ställs inför situationer man tvingas hantera och klara av. Och hur svårt det till en början än verkade så reser man sig sakta och fortsätter lunka på i någon form av vardag igen där allt är precis som vanligt fast ingenting egentligen är det. Och det är väl så det är, livet.
Cancer förändrar människor och jag kommer nog aldrig riktigt bli den jag var innan. Den skyddande glasbubbla jag tidigare levt i har slagits i spillror. Tryggheten har rubbats. Jag har blivit mer medveten om hur sårbara vi är. Om hur fort livet kan förändras och att man aldrig någonsin kan ta något för givet. Och det oroar mig. Denna oro över allt och inget och över alla har blivit rätt påtaglig och en följetång sedan dagen då allt detta började.
Den här tiden har också gett mig perspektiv på livet. Jag har insett vad som verkligen är viktigt och vad som egentligen betyder något. Jag har lovat mig själv att ta tillvara på allt det jag har, här och nu och leva varenda dag.
Ung Cancer gör stor skillnad för både de unga som drabbas av cancer men också för alla oss närstående som står vid sidan om. Ingen ska behöva kämpa ensam. Ingen ska behöva känna sig ensam. Under maj månad pågår kampanjen ” Tillsammans gör vi skillnad” och är det något jag verkligen tror på så är det just det, tillsammans kan vi göra skillnad. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Var med och bidra och stötta Ung Cancer du också!”
– Linda Nordlund
Camilla och Linda utmanar tillsammans hela Sverige att sätta på sig löparskorna och springa för Ung Cancer. Utmaningen sprider sig just nu som en löpeld på sociala medier. Vill du också vara med? Gör så här:
*Spring så långt du orkar.
*Swisha 10 kronor per kilometer till swishnummer 90 05 745 (märk betalningen med ”Tillsammans”).
*Lägg upp en video/foto och utmana två nya personer. Hashtagga gärna med #tillsammans #ungcancer

Skrivet av: Ingrid Lord

Vill du få stöd?

Vi finns till för unga vuxna som själva drabbats eller lever nära någon som drabbats av cancer.

Läs mer här om hur du kan få stöd!